Sanningen

...så drabbades jag av akut trötthet. Jag skojjar inte. Sade till sambon att jag ber så hemst mycket om ursäkt för att jag inte är något trevligt sällskap på fredag kväll och somnade in vid halv tio. Sov i morse till strax efter åtta. Kan inte påminna mig när jag sov mer än tio timmar i sträck senast. Det var dock behövligt. Har sovit på tok för lite den senaste veckan. I går morse när jag slog mig ner i min kontorsstol på jobbet konstaterade jag att det var tio timmar sedan jag hade rest mig ur densamma. På dessa tio timmar hade jag dessutom suttit 2,5 timmar i bilen...

...men jag var jag som körde så det blev två lättöl och sedan hem. Hann dock med att äta något riktigt gott som jag var klart skeptisk till på förhand. Det var en musselsoppa. Smakade ju inte så mycket musslor i och för sig men sältan, grädden och kokosmjölken ihop med hemlagat bröd var himmelskt gott.


                            

...kvart i elva. Lång dag. I morgon skall man upp 05:15 igen...

Sicket liv man lever egentligen. Gonatt!

...i två dagar och kom hem ikväll. Det var en hård kurs. Framförallt kvällsaktiveteten...

Det utlovades en busstur till ett kulturevenemang. Det var det också. Det finns ju olika sorters kultur. I just detta fallet handlade det om ölkultur. Vi hamnade på ölprovning. 10 sorters öl hann vi med under kvällen. Förvisso inte en hel flaska per person men det blev såpass att man inte riktigt hade koll på alla smaklökarna om man säger som så. Jag har dessutom den begåvningen/handikappet att jag alltid tätnar i näsan när jag dricker. Vet inte varför eller om det skiljer på olika sorters drycker men "däppt i däsan" blir jag. Att då urskilja nyanser av humle, brända toner och fruktighet är inte så lätt. Hur som helst så ändrade jag inte uppfattning om öl. Godast är de Belgiska sorterna. De vet sannerligen hur man gör öl. Jag har varit i Belgien ett flertal gånger och finner ständigt nya sorter och favoriter. De gör dessutom riktigt starka ölsorter men döljer alkoholsmaken i en liten sötma. Trappistölen Leffe Brune och Chimay Blue heter mina två absoluta favoriter.

Kursen då? Jo, den var bra och lärorik. Vi var hos en leverantör. De visade upp sin produktion och vi hade turen att bli guidade av en veteran på företaget. Han hade jobbat där 22 år och kunde allt. Han tog sig tid och svarade på allt vi undrade över. En riktig eldsjäl. Verkligen rätt man på rätt plats. Själv hade jag nog tröttnat efter så många år på en och samma industri. Han däremot både jobbade där samt bodde i ett av husen det lilla småländska samhället som hade byggts upp runt fabriken. I min profil här på bloggen skriver jag att jag gillar "Människor som gör något helhjärtat (nästan oavsett vad det handlar om)". Han var precis en sådan typ.

Mina favoriter:           (Nu blev jag lite törstig....)

                                                       

...som kom idag. Det gick också ganska bra med tanke på tyngden. Nu får de nog stå tills efter vi kommer hem från Italien. Jag hinner nog inte ta tag i det före. Det är så mycket annat som skall fixas inför resan plus att jag prioriterar att få bort stöttorna i vardagsrummet.

Mina nya fina ERA-fönster:

      

...uppe i taket. De är inte fastsatta men de är på plats! Känns riktigt bra faktiskt. Det gick lättare än vad jag hade räknat med. Måste vara de bra förberedelserna...

Nästa setg är att sätta fast dem, dra ihop dem med gängstänger och att ta bort stöttorna. Först då vet man om det fungerade eller om barnens rum kommer ner i vardagsrummet. Men jag orkar inte göra något mer idag. Är ganska sliten efter tjänsteresan/kursen jag var på.

Så här ser det ut nu i taket:

       

...och inga lyft. Det meddelande jag hade fått om fönstren visade sig vara en beställning på frakt. Alltså hämtades de idag på fabriken men skulle inte levereras förrän i morgon. Fick ändrat det till på onsdag för jag är bortrest på kurs tills dess. Lyftgubben dirigerades också om tills dess.

Som sagt blir det nu inga blogginlägg förrän tidigast onsdag igen. Det kanske har hänt något smaskigt att rapportera om tillls dess?

...och ytterligare en kommer förmodligen. De två nya fönstren till vardagsrummet kommer i morgon på dagen och farsan tar emot dem men han kan tyvärr inte lyfta något. Enligt fraktsedeln så väger de tydligen 117 kilo tillsammans med pallen så det är inga lätta saker. När vi fått in dem i huset skall jag även försöka få upp limträbalkarna. De väger faktiskt inte så väldans mycket (~50 kilo styck) men är väldans otympliga. Har idag förberett en "avsats" att lägga upp dem på. Sedan får det bli domkraftshjälp den sista biten upp mot taket.

...är nu historia. Jag och farsan har rivit den. Nu hänger golvet i barnens rum uppe med hjälp av stöttor. Så kommer det att vara tills vi får upp limträbalken och när det sker vet jag inte. Farsan har ont i armen så han kan inte lyfta. Förstärkningar måste således kallas in. Får se om jag kan få tag i någon till imorgon kväll för blir det inte gjort då så får det dröja ett tag pga mitt jobb.

...och födelsedagsfirandet där. Syrran fyllde igår och svågern fyller år idag. Alltså har de gemensamt kalas som alltid, trots att läget är spänt mellan dem. Kalasstämningen infanns sig inte riktigt men de hade i alla fall tur med vädret då det hela firades ute i trädgården med korvgrillning och tårta. Vi vuxna kallpratade mest men barnen hade i varje fall kul när de t.ex. kunde gräva i sandlådan, busa och spela fotboll.

Tidigare år har deras gemensamma presentskörd till stor del bestått av prylar till huset. Presenterna bestod denna gång uteslutande av pengar eller presentkort. Det är lättdelat utifall att...

Jag måste erkänna att jag också deltog i bollsparkandet, det var inte bara barnen. Det var ett sätt att döda lite tid samtidigt som det faktiskt var rätt så kul. Halkade vid ett tillfälle och fick en rejäl gräsfläck på mina ljusa jeans. Det är nog 25 år sedan det hände senast...

                           

...som jag måste återberätta:

Har något viktigt att berätta:
-Det är inte farten som dödar det är smällen.
För säkerhets skull tar vi det på engelska också:
-It's not the fart that kills it's the smell.

Barnsligt? Javisst, men kul...

...i trädgården. Köpte igår tältet vi skall bo i på Italienresan och nu skulle det slås upp för att kolla så att det var helt. På vår tomt finns pga altaner, gångar, buskar och fruktträd bara en öppen gräsyta med yta nog att rymma tältet. Det är rätt så stort, för att inte säga gigantiskt. Det mäter hela 6x4meter. Den tillgängliga gräsplätten är utmed gatan. Jag ville inte slå upp vårt "cirkustält" till allmän beskådan men lät mig övertalas av sambon. Hon var otroligt het på att få slå upp det och ringde mig t.o.m. två ggr på jobbet om att hon ville göra det så fort jag kom hem eftersom det inte går att slå upp ensam. Sista gången skyllde hon på att dottern ville slå upp tältet och då veknade jag (fastän jag visste mycket väl vem som egentligen ville ha upp det).

Får nog förklara lite om min sambo. Två av hennes passioner i livet är att campa (helst med husvagn) och att skruva ihop saker (typ IKEA-möbler). Att slå upp detta jätteplockepinn till tält faller alltså henne rejält i smaken och det måste ha kliat i fingrarna att ha denna jättelåda stående. Det är bara att backa undan och låta henne hållas. Hon tycker att hopskruvningen av sakerna är roligare än att använda dem. Tror inte jag har skruvat ihop en enda IKEA-pryl trots att vårt hem är fyllt av dem...

Åter till tältet. Allt fanns med och allt var helt. Jisses sicket stort tält! Men det kan vara bra med tanke på att vi skall bo hela tre veckor i det. Gott att slippa krypa in också, 210 cm i takhöjd ger bra rymdkänsla. Det här blir nog bra.

Om fyra veckor åker vi...

     

...idag som behörig till jobbets nätverk och mail. Äntligen! Har tappat nästan tre dagars mail. "Vad lugnt du måste ha det då", säger en del av mina kollegor avundsjukt. Det är långt ifrån lugnt, det är kraftigt stressande. Alla ringer mig ju istället oavsett om de vill något viktigt eller ej. Så fort de fick till svar på sina mail att jag "inte fanns" kastade de sig på telefon för att meddela mig detta. Sedan har de hållt på och ringt mig om varje ärende, "för säkerhets skull", även för sådant som jag i vanliga fall bara hade varit "på kopia" till. Har därför pratat mig varm i örat. Undrar hur nyttigt det är? Vi har nämligen inte vanliga telefoner, vi kör enbart med mobiler. Har en handsfree men orkar inte med sladdtrassel eller att bära med mig mer prylar, fickorna är fulla som de är. En blåtandsmojäng då? Jag vägrar att stoppa en sådan i örat. Att gå omkring och snacka för sig själv ser bra löjligt ut tycker jag (folk som pratar rätt ut i luften utan att tillsynes ha någon att prata med låstes förr in på dårhus).

                              

...från min mail och login på jobbet. Någon hade tydligen glömt att förnya mina behörigheter. Kan meddela att det inte är helt lätt att göra sitt jobb när man inte kommer åt vare sig sina mail eller sina dokument. Sedan fick jag dessutom ägna en stor del av dagen till att emot samtal från människor som försökt maila mig men fått tillbaka ett meddelande om att jag inte existerar.

Klagade naturligtvis till helpdesk men de kunde inte göra något direkt utan skulle undersöka saken. De hörde inte av sig igen så jag får väl se i morgon bitti om det är löst.

Nu fick jag en släng av paranoia. Det kanske inte alls var någon som glömde att ge mig access? Jag kanske helt enkelt inte är välkommen? I morgon kanske de har dragit in mitt passerkort också?

Sådan tur kan man väl inte ha?

...och varför skriver jag under pseudonym?

Började läsa bloggar för ungefär ett år sedan. Först var det egentligen bara en enda men det växte allt eftersom man även kollade lite på de bloggare som lämnade kommentarer. Fick en dag en ingivelse om att kolla upp tillgängligheten på blogg för "min" signatur/alias som jag "alltid" har använt mig av i olika sammanhang. Bloggen var inte ledig men jag fick snart tillgång till den ändå eftersom den inte användes aktivt. I början skrev jag sporadiska korta inlägg men allt eftersom tiden har gått så har de både kommit oftare och har också blivit längre. Känner mig numer allt bekvämare med formatet och känner t.o.m. ett litet tvång att gå in och kolla av samt skriva lite varje kväll.

Min blogg är min egen version av en dagbok. Jag har aldrig tidigare skrivit dagbok eller något som har varit avsett att läsas av andra. Allt jag tycker och råkar ut för hamnar naturligtvis inte i bloggen men sådant som jag själv vill förmedla, komma ihåg, eller tipsa er om gör det. Jag skriver egentligen för mig själv och inte för någon annan men har upptäkt att jag blir glad över att folk verkar hitta hit trots att jag inte gör reklam för mig på annat sätt än att då och då skriva en kommentar i någons vars blogg jag gillar.

Varför skriver jag under signatur då? Jo, därför att jag vet att det idag är mer regel än undantag att Googla folk i sin omgivning. Vill kunna skriva vad jag vill utan att behöva tänka mig för hur andra skall reagera om/när de läser det. Jag har tidigare nämnt att jag jobbar lite fackligt ibland. Jag skulle aldrig skriva här om någon enskild person som jag därigenom kommer i kontakt med men man måste få ventilera sina tankar i bland utan att någon skall "känna igen sig". Då är en anonym blogg perfekt. Ingen i min omgivning vet att jag bloggar. Det tänker jag inte berätta heller, det är min lilla hemlighet.

Förrutom folk i min omgivning så finns det ytterligare en kategori som inte bör läsa ens blogg. Det handlar om eventuella framtida arbetsgivare. Inte vill man att de skall veta allt om en? Googling är nämligen regel även där. Tänk på det ni "ungdomar" som skriver om precis allt ni gör och råkar ut för. Med hjälp av ett par knapptryckningar så kan vem som helst, inte bara nu utan även i framtiden, få reda på era tankar och handlingar...

                                 

...men en kamin rikare. Hämtade hem den idag. Körde hem den mycket försiktigt och de bakomvarande bilarna var nog förbannade över att jag saktade in för varje litet gupp i vägen. De kan ju inte veta att jag körde ömtålig last. Täljsten är tydligen väldigt ömtåligt, åtminstonne varnade försäljaren oss för att utsätta den för prövningar.

Fich hjälp av butiksägaren att få på den på släpkärran. Han drog ut den med en palllyftare och sedan tippade vi upp den på kärran så jag reflekterade inte över vikten förrän vi kom hem. Vilken klump! Vi var tre som bar och det var riktigt tungt att få upp den för trappen till huset. Den väger nog hundra kilo fastän vi tog ut allt som gick att ta loss.

Nu är den i varje fall hemma men det dröjer det nog ett tag innan den kommer på plats. Idealet hade varit att hämta den när den strax före den skall monteras men jag var tvungen att hämta den nu eftersom affären skulle tömmas.

tidigare ikväll för en "pysselkväll". Det är inte så mysigt som det låter då det inte alls handlade om att rita, klippa och limma eller något som ens liknade det. Vi föräldrar förväntas däremot skruva och dona med barnens cyklar, sopa upp sand runt sandlådor, tvätta alla fönster, skura av alla stolar, tvätta växthuset, spadvända odlingslandet, rensa ogräs och gud vet allt. Därefter fanns en tipspromenad med frågor om dagiset och dess verksamhet. En grill tändes och så fick var och en grilla sin egen medhavda korv. Sedan fick vi gå hem.

Nej, mina barn går inte på ett kooperativ dagis där vi förväntas göra arbetsinsatser för att hålla nere avgifterna, det är ett i högsta grad kommunalt dagis. Jag betalar dagisavgifter och skatt, jag anser därför att jag inte skall behöva medverka på sånt här. Pyssla och umgås med barnen gör jag däremot gärna. Aktiviteten som sådan är det tydligen några mammor i "föräldrarådet" som har hittat på. De frågade dagiset om de behövde hjälp med något. Min sambo erkände efteråt att hon mörkade lite för mig om vad det gick ut på för att få mig att gå med. Att jag inte skulle ha följt med tror jag inte men hade jag vetat lite mer så kanske jag hade klätt mig lite lämpligare och kunnat delta. Ljusa byxor och beiga mockaskor funkar inget vidare om man skall göra något skitigt så nu stod jag mest vid sidan om.

Som sagt deltog jag inte speciellt aktivt. Min sambo skrubbade stolar fria från intorkade matrester, jag bar bara dem in när de var klara. Andra pappor deltog dock för glatta livet. Speciellt en som kom klädd i blåställ och hade med sig en hel arsenal med krattor, spadar och spett. Han högg in på planteringen mitt på gården som om det gällde livet. Han fick något vilt i blicken, slet upp plantor, grävde och bökade så att svetten rann medans han delade ut order till folk omkring. Han är en sådan där "nu-djävlar-skall-vi-ha-trevligt" klämkäck person som kräver att alla andra skall vara lika klämkäcka de. Förmodligen är han nu mäkta stolt över sig själv och tycker han att han är den bästa pappan på hela dagis. Han är säkert sur på mig och pratar om mig, typ "den där sprätten i finkläder som var för fin för att ta i lite".

Har faktiskt inte sett honom förrut men det skulle inte förvåna mig om han är gift med en av de styrande mammorna i "föräldrarådet". Då blir bilden komplett. Det perfekta paret.

Tråkig? Jag? Kanske det, men jag har alltid haft lite svårt för "lyckliga & perfekta" människor. Tror att de bara visar upp en fasad där både det ena och det andra göms undan. Åtminnstonne är det en tröstande tanke när jag själv visar upp flera brister...

...då sambo med barn kom hem strax efter jag lagt mig. Men en kvart att sträcka ut sig på är inte fy skam det heller.

...en tjänteresa åt hemmet till. Två timmar tillgodo. Vad gör man? Vilar så klart. Sov bra inatt men spåren av förra nattens sömnlöshet sitter i än. Hörde på radion att det hade varit fullmåne igår och att man tydligen kan påverkas av det. Var jag helt enkelt mångalen?

Från Apotekets hemsida om sömnproblem:
Sover vi sämre när det är fullmåne?
- Vi vet inte! säger professor Torbjörn Åkerstedt. Det är ett mycket vanligt påstående att man ligger vaken och stirrar under nätter med fullmåne; man blir orolig, överaktiv och konstig. Vi skulle välkomna studier som kan förklara det. Månen har en stark dragningskraft - den åstadkommer ebb och flod - så det är inte alls omöjligt att också människor kan påverkas på ett eller annat sätt. Man kan jämföra detta fenomen med den "vädersjuka" som många känner av vid vissa klimatiska förhållanden, förändringar i lufttryck, åskfronter och liknande. Vi vet att det är så, men vi vet inte varför.

...eftersom jag knappt sov något alls i natt. Vet inte vad det var som gjorde det men jag lade mig i normal tid och kunde sedan inte somna. Låg och vred på mig fram till klockan halv tre då jag kände att tröttheten (utmattning) började sätta in. Då vaknar sonen och börjar skrika i högan sky. Sambon vaknar också. Vi blir tvunga att ge honom välling för att han skall lugna ner sig. I vanliga fall så sover han lugnt hela natten i sin egen säng på sitt rum men nu blir vi tvugna att ta in honom till oss eftersom han inte vill somna igen. Klockan är nu 03:15 och jag skall gå upp 05:15 för att köra i över en timme till jobbet... Paniken börjar sprida sig. Efter ytterligare en timme somnar sonen och strax där efter jag. Klockan ringer som vanligt men jag tar ett snabbt beslut att åka en timme senare än vanligt för att precis hinna till dagens första möte då jag ändå åker själv denna dag. Ställer fram klockan och somnar om. Klockan ringer igen och man släpar sig till toan, duschen, matbordet och ut i bilen. Fick syyselsätta mig med diverse saker i bilen för att inte somna på vägen. Trummar (hårt) på låren i takt med musiken, kör ner rutorna, öppnar takluckan, byter ideligen kanal på radion, sjunger med etc. Tur att ingen ser en.

Fördriver dagen med att springa på möten och att dricka stora mängder kaffe. Sedan in i bilen igen och ännu mer sysselsättningar för att inte somna. Nu sitter man här lite efter mat och Bolibompa och märker att jag inte kan tänka klart. När jag pratar så sluddrar jag dessutom lite lätt. Skall gå och lägga mig nu. I morgon skall jag köra själv igen...

Gonatt!

...äntligen tillbaka igår. Det tog dem bara fyra veckor att göra det!

Om du undrar vad jag dillar om så kolla här, här och här.

Problemet är inte lika akut som för någon vecka sedan men två till tre kvällar i veckan så är de här. Då var det varje dag. Men snart är det sommarlov. Då brakar det nog lös igen.

Men nu vet fältenheten om det hela. De sade att de skulle komma förbi några gången för att kolla upp det. Om det gör någon skillnad är en annan sak.

...på den nu frilagda murstocken i vardagsrummet och plankväggen som skall rivas:

av dotterns bula i pannan. Som en halv golfboll ungefär. Så här såg den ut:

...fem veckor bort i tiden. Vi åker på midsommardagen och skall vara borta i tre veckor. Minst! Vi bilar ner och skall tälta på en camping på en halvö utanför Venedig. Union Lido Park & Resort heter det och är en av Europas största campingar. Närmaste samhälle heter Cavallino. Därifrån skall man tydligen kunna ta båten in till själva Venedig.

Följande fakta kanske ger en hint om hur stor denna camping är. De har 500 anställda, 19 restauranger & barer, 25 affärer en privat strand som är över en kilometer lång och två poolområden modell större.


Skall ni bo tre veckor i tält med två små barn? Vid medelhavet? Är ni inte kloka? Det är ett par av frågorna som vi har fått av folk runt omkring oss. Efter att ha fått förklara lite så brukar de flesta ändra sig och lite förstrött undra om det finns plats för fler... Vi är nämligen inte några äventyrare som ger sig i kast med vad som helst. Det är bara att erkänna. Vi är lite tråkiga och vill helst ha mycket planerat innan vi ger oss på det. Denna resa är således mycket planerad och noga genomtänkt.

Vi åker dit gemensamt med en annan familj som redan har varit där två år tidigare. De reser med husvagn men det var faktiskt de som föreslog att vi skulle följa med och tälta. Att de drar ner husvagn beror på att de kan låna en gratis av hans föräldrar som för övrigt kommer ner efter tre veckor och tar över vagnen på plats. Så våra kompisar behöver alltså bara dra den ner, hans föräldrar dra hem den igen. Mina föräldrar har också en husvagn men eftersom de inte är intresserade av att åka husvagn genom Europa så skulle jag behöva dra den både ner och hem igen. Låter inte lockande. Kompisarna säger att en väg med husvagn är max vad de klarar av. Skulle hans föräldrar av någon anledning inte vilja åka dit mer så kommer de också att tälta i fortsättningen för tillbaka skall de.

Alla campingens platser ligger under stora träd som ger bra med skugga. Det är ju det som är den stora nackdelen med tält att det blir så förbannat varmt inne i dem när solen ligger på. Och på natten så kan det ju i Sverige bli lite kyligt varför en husvagn är att föredra framför tält men här nere är det ju inte kallt på natten, snarare behagligt.

Tydligen är det också tyst på kvällen och natten då området bevakas av vakter som patrullerar och tystar alla som eventuellt stör. Att bli störd av festande och skrålande människor utan tillstymmelse av respekt har jag varit med om hur många gånger som helst på svenska campingar så om det är som det sägs på denna camping så är jag nöjd.

Vad finns det mer för eventuella nackdelar med att tälta som jag inte redan har slagit hål på? Jo, att det är obekvämt och trångt och var gör man av maten?. Vi har köpt luftmadrasser av den typ som man har hemma som extrasängar. De är 90 centimeter breda och blåser upp sig själva. Vi kommer att ha med bäddmadrasser, täcken och kuddar hemifrån så det kommer att vara som att sova i en vanlig säng (vi har "provsovit" dem). Tältet, som vi inte har köpt än, är 24 kvadratmeter stort så det räcker nog till. Vad det gäller maten så är det inget problem. Vi har en elkylbag plus att kompisarna lovar oss plats i kylskåpet i deras husvagn. De har också gasolgrill med kokmöjligheter som vi kommer att låna. Vanliga kolgrillar är inte tillåtna på campingen.

Vi är alltså inga äventyrare men vill gärna kunna åka på semester utan att ruinera oss. Vi kommer att få en treveckors vistelse vid Medelhavet (eller Adriatiska havet om vi skall vara petiga) för fyra personer till ett billigare pris än vad en enveckas charter hade kostat. Då har jag tom räknat verklig kostnad för bilen och inte bara bränsle. Dessutom har vi friheten att åka hem när vi vill. Känner vi för det så stannar vi några dagar till. Jag har tagit ut fyra veckors semester ihop med två veckor pappaledighet samtidigt som sambon kommer att vara föäldraledig hela sommaren. Enda begränsningen vi har är att vi skall vara med på ett bröllop i slutet av Juli.

Detta ämne (Italienresan) kommer förmodligen att återkomma oftarer och oftare här i bloggen allt eftersom vi närmar oss avfärd. Åh, vad jag längtar till midsommar...

...så var det meningen att vi skulle ha tagit en öl eller två men eftersom det blev så sent och han som vi flyttade åt behövde komma i ordning såpass att han kunde sova där i den nya lägenheten så blev det inget med detta. Istället åkte jag och den andra flytthjälpen hem till mig där vi körde ett eftersnack och inmundigade några glas med singelmalt. Vi började med Dalwhinnie men jag gick sedan över till Glenkinchie. Gott!

                          

...gick bra men den tog tid. Vi började vid tretiden på eftermiddagen eftersom kärran inte var ledig tidigare än så. Kom sedan inte hem förrän strax före 22. Så kan man också spendera en lördagkväll.

Mina farhågor om att behöva bära grejor flera våningar utan hiss besannades som tur var inte. Lägenheten låg en halvtrapp upp. Däremot så var det ett litet konststycke att få in sofforna då trapphuset var smalt, lägenhets dörren ännu smalare och hallen innanför som också var ynklig gjorde en 90 graders sväng innan man kom in i själva lägenheten. Som tur är så var sofforna inte nya för jag tror inte att vi lyckades få in dem utan repor och märken. Dörrkarmarna fick ta en del stryk de också. Hoppas jag slipper vara med och ta ut dem igen i framtiden...

Såg att de nya grannarna tittade lite nyfiket på det sista lasset vi körde. Kompisen flyttar nu alltså in i en hyreslägenhet. Det vi bar in från detta sista lass var det som vi tömde ur hans förråd på det gamla stället, ett hus han hyrde. Han bodde även före det i ett hus, en egen villa. Det vi nu bar in var alltså sådant som förmodligen ingen annan i hyreshuset äger: Skottkärror (plural), gräsklippare (plural även här), utemöbler, dynbox, värsta feta Webergrillen, högtrycksstvätt, slangar, sladdar, räfsor, spadar, spett, borstar, lövkorgar ja kort och gott allt som finns i en normal villas förråd plus garage. Som tur är så fick han ett riktigt stort källarutrymme. Lite jobbigt att släpa med sig allt men han vill inte göra sig av med grejorna heller eftersom han inte vet hur det blir framöver med boendeformer.

...för att kånka möbler åt en kompis. Kom på att han inte sagt vilken våning han skall flytta till. Hoppas han inte bor så högt upp och att det finns hiss.

...på jobbet äntligen är avklarad. Bestämde mig på vägen hem det nu får banne mig bli hämtmat med vin och därefter en stadig whiskey. Den indonesiska/thailändska hämtmaten har nu förpassats til magen, är proppmätt. Drack rödvin till, låter kanske konstigt men jag tycker att det funkar riktigt bra. Svärmor var på besök och fick hjälpa mig att dricka upp.

Nu åter till skitdagen. Satt idag i tre förhandlingar med företaget (jag jobbar ju fackligt också).

Först var det en löneförhandling där vi fick företagets utgångsbud. Personalchefen ordbajsade som vanligt innan han kom fram till själva budet. Han tror nämligen att man kan lindra dåliga nyheter genom att dra ut på dem och inte leverera dem rakt på och att ju mer man dra ut på det desstu mildare borde det te sig. Det tog honom följdaktligen 20 minuter att komma fram till själva överlämnandet av listan...

inget är ju klart än men man kan konstatera är att de tydligen lurade oss rejält förra året. I vårt treåriga centrala löneavtal (där vi nu befinner oss i år två) finns, förrutom potten som skall fördelas, en klausul om löneöversyn. Denna översyn skall naturligtvis ge något men på det treåriga avtalet finns bara två kontrollpunkter för detta, i år och nästa. Förra året fick vi något förvånande en översyn till stånd men i år vill man knappt inte erbjuda något alls med hänsyn till att vi redan ifjol fick motsvarande miniminivån för första kontrollpunkten. Fy faan för sådana sluga djävlar! Vad tror de? Att folk nöjer sig med mindre än inflationen? Reallönesänkningar? Det kommer att bli en lång förhandling...

Den andra förhandlingen rörde en omorganisation. Man vill på en avdelning göra sig av med inhyrd personal för att spara pengar. Låter sunt om man inte samtidigt hade haft massor att göra och att flera av de inhyrda sitter på unika specialkompetenser. De som nu blir kvar kommer näppeligen att klara av allting själva. Tyvärr är det inte mycket vi kan göra förutom att vädja. Vi har ingen makt att tvinga arbetsgivare ta in mer folk. Vi fick åtminnstone taget till protokollet att man framöver skall hyra in den kompetens som fattas. Till brist på kompetens räknar åtminnstone vi arbetstoppar men det är inte säkert att företaget delar den uppfattningen. Det får vi dra i den dagen som det eventuellt kommer.

Dagen sista förhandling gällde också en omorganisation. Våra ägare tycker att vi borde dra ner på en person på en avdelning. Den personen namngavs direkt av företaget istället för att man, som sådana här saker skall skötas, tar fram en bemanningsplan med tomma rutor som ges arbetsbeskrivningar. När man är överens om antalet rutor och deras innehåll matchar man detta mot tillgänglig personal. Om det då blir någon över får man ta tag i detta och hantera det därifrån. Att, som företaget gjorde, börja det hela med att peka ut en viss person som överflödig är ett brott mot MBL. Man tog i och för síg tillbaka sitt "förslag" när vi upplyste dem om vilket klavertramp de just gjort men de har ju redan bestämt sig och kommer att driva det åt det hållet. Detta kommer också att bli en lång och segdragen process...

När jag efter dessa tre förhandlingar (totalt fem timmar) återvänder till mitt vanliga jobb har helvetet brutit ut. En produkt som gick i produktion tidigare i veckan visar sig nu ha vissa monteringsproblem som i det långa loppet också kan visa sig ge ett kvalitetsproblem. Som om inte det vore nog så har en delkomponent i en helt annan produkt nu visat sig nu vara på väg att ta slut hos leverantör. Vi har inte släppt nya ritningar på dess uppföljare och detta ger till följd att vi inte får bygga in dem i våra produkter. Panik, panik! Precis vad man vill ha klockan tre på en fredagseftermiddag. Chefen kallar dessutom till ett snabbt möte med anledning av att vår kund har klagat på vår nya utökade hantering av ändringsordrar som vi inte har lanserat mot dem än. Man säger åt oss att hålla våra interna angelägenheter för oss själva och inte läcka dem till kund. Alla tittar på mig, känns det som i varje fall. Jag har nämligen dagen innan förklarat det nya systemet för en kundrepresentant när han beklagade sig över den stora mängden ändringsordrar han får sig tillsänt. Jag sade då att han inte kommer att få färre i fram tiden och att han istället kan förvänta sig betydligt fler. Idag hade alltså detta spritt sig vidare via kunden tillbaka till mina chefer. Inte så bra kanske men som den lilla obetydliga människa man är i det stora obevekliga systemet så får man ibland "trycka på de knappar man kan komma åt" för att få tillstånd en ändring på saker man tycker är fel. Jag berättade naturligtvis inte det hela för kundrepresentanten i avsikt att skada mitt företag men samtidigt som jag sade det så visste jag naturligtvis att han kanske skulle berätta det vidare. Jag delar kundens uppfattning att det nya systemet inte är bra. Men det får jag i fortsättningen inte säga. Vilken tur att man jobbar i ett företag där det är högt i tak och man tillåts uttrycka sina tankar. NOT! Det är tur att man har en blogg att "ventilera sig i" och att de inte har makt att ta ifrån en ens tankar. Ibland undrar man vad för folk man omger sig med. Alla jag har pratat med, vilket är många, tycker att det nya system är skit men tror ni att de vågar stå upp för sin uppfattning och tala om det för sina chefer? Nej, just det...

Känner att aggressionerna rinner av mig i samma takt som singelmalten rinner in. Skall nog gå och ta påfyllning...

                    

...att bli kliad/masserad på ryggen. Sitter man i en soffa kommer hon och lägger sig på mage i ens knä och förväntar sig att bli "behandlad". Idag när jag kom hem från jobbet så gjorde hon precis så. När jag hade hållit på och knådat hennes rygg en stund frågade jag om det här är det bästa hon vet. Svaret på min fråga kom snabbt:
 
-Ja, det och makaroner...


                    

...just nu sägs det. Jag märker faktiskt inte så mycket av det. Mina Astmamediciner måste fungera! Har de två senaste dagarna märkt av ett litet kliande i ögonen och har gjort ett par nysningar men annars så går det obemärkt förbi. Får inte glömma att ringa till doktorn för att meddela detta och beställa ny tid för riktig provtagning.

...framöver då det är en massa andra saker som också pockar på uppmärksamhet. Den närmaste tiden förväntas det att jag skall medverka på aktiviteter såsom:

* Öppet hus i den skola som dottern skall börja i till hösten (förskoleklass). Helt otroligt att hon har blivit så stor redan...

* "Pysselkväll" på dagis då vi föräldrar förväntas skruva och dona med barnens cyklar, sandlådor och gud vet allt. Nej, det är inget kooperativ, det är ett kommunalt dagis. Jag betalar dagisavgifter och skatt. Jag skall inte behöva medverka på sånt här...

* Besikta motorcykel. Hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas att det går bra och att det inte blir jätte dyrt ifall det inte gör det. 

* Flytta åt en av mina närmaste kompisar. Han hyr idag ett hus, i andra änden av staden, av bekanta som är på utlandsuppdrag. Men de kommer snart hem så flyttlasset går nu till en lägenhet inte långt från oss. Kan bli bra. Någon att umgås med lite otvunget någon timme då och då. Han är bra på att dricka öl och spela bowling på Wii. Det är jag med, var för sig, men han fixar kombinationen. Det gör inte jag.  Att han bor närmare kan också förhoppningsvis göra att han får med mig till gymmet ibland då han sedan sin skiljsmässa för ett år sedan har blivit en träningsnarkoman.

* Och sist men inte minst så fyller snart min syster och svåger år med en dags mellanrum. Lite jobbigt med tanke på vad som nyss har hänt. Känns inte som om det är läge för gratulationer...

...på ett nytt och "bättre" system för att hålla ordning på de ändringsordrar vi utfärdar på jobbet. Ett stort möte hölls i måndags där det hela presenterades för oss som skall använda det. Vi skall via internet och något som funkar som en bankdosa logga in på en server för att där lägga upp alla ändringar vi vill ha in på våra produkter. Övriga funktioner inom företaget så som produktionstekniker och säljare skall på så sätt komma åt min information och kunna komplettera med sin egen. Så långt är allt gott och man kan se uppenbara fördelar med detta gentemot att som tidigare skicka informationen via en mailkedja (Ingenjör-->Säljare-->Kund-->Säljare-->Produktionstekniker). Samtliga kan jobba vidare utan att behöva vänta på sin tur. Vi sitter dessutom i tre olika länder så en central placering av informationen är bra även ur detta pespektiv.

Nu till det som gör mig arg och frustrerad. Jag jobbar för ett amerikanskägt multinationellt företag där vår svenska avdelning utgör en mindre del av bolagets omsättning och vinst. Någon har nu centralt beslutat att vi med omedelbar verkan skall ingå i ovannämnda system (från och med igår). Man gör det utan att fråga oss vad vi tycker och utan att kolla om vi överhuvudtaget kan anpassa våra idag kundbaserade system till detta. De aviserar dessutom klart och tydligt att de skiter i om vi inte jobbar så här idag. Vi måste anpassa oss till dem. De vägrar att ändra i systemet så att det passar oss med motiveringen att "alla andra inom företaget använder det redan".

Jag upptäckte idag att det nya systemet inte klarar av att ta emot ändringsordrar som beskriver en ändring som skall gå in på flera produkter samtidigt. Det vi producerar är en tämligen "levande" produkt som ständigt ändrar sig med tiden via så kallade ändringsfönster. Man samlar då på sig ett antal ändringar och inför dem på en gång så att man har spårbarhet bakåt.  Det är inte helt ovanligt att en ändringsorder idag beskriver en och samma ändring som skall införas på låt oss säga 8 av de cirka 30 produkter jag har anvar för. I det nya systemet måste jag nu producera 8 dokoment som säger exakt samma sak men uppdelat på varje berörd produkt. Dessa dokument skall sedan processas var för sig via det nya systemet. Detta system skall nu 8 gånger om matas med en mängd uppgifter om allt mellan himmel och jord. Skulle en enda lite detalj saknas så stoppar det hela inmatningen. Det var det som hände mig idag, men jag upptäckte det först när jag redan lagt en timme på att fylla i en massa saker och ta mig till slutet på den första inmatningen. Det gick inte att spara det jag redan hade lagt in utan det var bara att logga ur... Som jag svor!

Jag kommer i fortsättningen att behöva lägga ett par timmar om dagen i snitt på administrativt krångel. Timmar som jag inte har. Vi åläggs att dra in på allt möjligt för att bolagets totala vinst inte var så stor som budgeten sade men slösa pengar genom att bränna värdefull arbetstid på idiotsystem går tydligen bra. Förbannade stelbenta amerikaner! De är vet alltid bäst, pratar överlägset med en och "sprätter" i sina fina kostymer när de kommer på besök. De är dessutom otroligt högljudda när de är i flock. De är som en samling fiskmåsar...

                       

...kanske en del undrar? Jo, det var lite konstigt. Vi pratade knappt utan "undvek" skickligt varandra på jobbet. Det underlättade ju också att vi inte samåkte denna dag.

Vet nu att hans far har engagerat sig i det hela och pratar med honom. Har också fått mina misstankar bekräftade. Han hade inte sagt något till någon om den situation han befann sig i. Han hade ingen att prata med. Känns skönt att veta att någon "tar tag" i honom. Jag själv är väl den person han träffar mest under de vakna timmarna om dygnet. Men med tanke på den konstiga situation man sitter i med honom på ena sidan och min syster på andra så tror jag inte att jag fixar att ta upp "snacket" med honom. Tror inte att känner sig bekväm i att prata med mig heller nu när det handlar om min syster.

I dag pendlade vi faktiskt ihop men vi hade ytterligare en person med i bilen så vi slapp/kunde inte prata om "det". I morgon skall vi dock åka bara vi två. Får se hur det blir då. Troligtvis kommer inget att sägas i saken men man vet inte. Umgänget kommer väl med tiden att normaliseras igen under förutsättning att inget nytt komplicerande tillstöter.

...att mäta ut var stöttorna skall stå och hur långa de skall vara. Meckade lite med byte av klingor på gersåg och cirkelsåg. Köpte nya på Biltema, riktigt billiga faktiskt. Återstår att se om de sågar bra också.

Man hinner tyvärr inte så mycket på vardagskvällar.

...i "grannbyn". De har bara öppet två vardagar i veckan mellan 17 och 19 så jag fick åka tidigare från jobbet för att hinna dit. Skulle gentligen bara höra mig för lite om lite olika mått och tigga till mig lite installationstips men när jag kom dit så annonserade de om flyttrea. Dagens lokal ligger bra till med skyltfönster odyl men fungerar bara som visning eftersom det inte finns tillgång på skorsten. De skall nu flytta till en annan fastighet i samma stad, lite längre från city, men där de kan ha igång tolv kaminer på en gång. Som ägaren uttryckte det "Folk gillar när det sprakar lite..."

Hur som helst så fick jag syn på en kamin som likande den vi tidigare hade bestämt oss för (en Contura 550 med täljstenstopp). Det var en Contura 560T. Det är samma kamin som 550 men den har även sidor i täljsten. De reade nu ut det oeldade visningsexemplaret pga flytten. Den var sänkt med 5000 kronor. Jag slog till på ett paket med alla tillbehör så som utdragslåda, muranslutning för rökgång och friskluftsanslutning. Fick allt ihop för 20200 kronor. Skulle jag ha beställd en 550 med täljstenstopp och samma tillbehör hade det kostat ett par tusen till.

Så här en 560T ut (vi skall dock ha en låda där veden är på bilden):

                                                    

...än vad som tidigare har aviserats. De kommer på torsdag! Och jag som inte har rivit plankväggen än. Jag kommer inte att hinna så de får väl ligga och vänta lite. Problemet är bara att de skall förvaras inomhus och att de är så långa. Kommer nog att snava ett antal gånger på dem innan de kommer upp.

...i huset i helgen. Det blev mest snack om annat. Se tidigare inlägg. Rökgången i skorstenen är dock troligtvis lokaliserad efter att ha använt mig av en mängd olika avancerade tekniska hjälpmedel, kvalificerade gissningar och ett antal klättringar upp och ner från taket för att kika ner i skorstenen. En stor blyertsprick markerar nu det ställe som är det mest troliga och som skall användas för första provborrningen. Måste dock ha tag i den stos som skall muras in när jag väl har hittat rätt. Vet inte yttermåttet på denna stos och det är svårt att vidga ett sådant hål om man råkar göra det lite för litet. Samtidigt vill man ju inte göra det för stort heller det blir ganska fult om man måste laga i. Plockade också isär min cirkelsåg och elektriska gersåg. Bägge behöver ha nya klingor men har inte tidigare kommit mig för att skaffa nya. När stöttorna skall på plats innan vi kan riva väggen i vardagsrummet så kommer det att handla om millimeterprecition på stöttorna. Då är det bra att ha en skarp såg att förlita sig på. Snart har jag skaffat alla grejor och verktyg och har inga andra orsaker kvar att inte riva väggen. Limträbalkarna kommer inom två veckor, då måste det vara klart att montera upp dem.

...om min syster. Föregående inlägg skrevs ju igår även om det lades ut i morse. Det som har hänt sedan dess är att svågern nu har tvingats berätta för sin familj. Natten som gick hade tydligen ägnats åt samtal. Svågern hade tydligen inte insett tidigare hur allvarlig syrran var med sitt snack om att allt inte stod rätt till utan hoppades mer eller mindre att det var något som skulle gå över av sig själv. Idag dök hela syrran med sambo och barn upp hemma hos oss och syrran berättade att hon beslutat sig för att, mot bättre vetande, ge honom en sista chans då han lovat bättring (vilket han tydligen gjort även tidigare men alltså då inte insett allvaret...). Det handlar i fortsättningen dock om dag för dag och återfaller han i samma beteende som tidigare är det slut. Exakt vad problemet består i behöver/vill jag inte gå in på men det handlar i grund och botten om prioriteringar, fördelning av bördor inom familjen och att ta ansvar. Återstår alltså att se om han kan ändra sig. Man skall väl inte ge upp hoppet men att en människa helt plötsligt skall göra en 180 graders vändning är svårt att tro på. Syrran tror det nog inte heller innerst inne men med tanke på den chock svågerns familj fick vid beskedet (på pappans 60-års dag) så kommer de nu att ha en fokus på det hela. Nu när de vet om det så har han i alla fall någon att prata med. Det har han förmodligen inte haft tidigare. Kan det nu dessutom komma lite stöttning i vardagen även ifrån den sidan av familjen så blir det kanske lite lättare att leva. Hittils har stödet som jag uppfattar det mest bestått i att överösa det enda barnbarnet med presenter närhelst på året men åt extremhållet på födelsedagar och jul. Jämför gärna detta med vad jag skrev i föregående inlägg om vad min sida av familjen (mest pappa) har ställt upp med.

...eftersom min kära lillasyster meddelade att hon skall separera från sin sambo. De har varit ihop i 14 år och har en tvåårig son. Hennes sambo är dessutom min arbetskompis och vi pendlar ihop 17mil varje dag. Jag har vetat ett tag att det inte var bra mellan dem men trodde inte att det skulle gå så här långt.

14 år är en lång tid. Han är lika mycket min kompis som min svåger. Våra familjer har umgåtts som vilka kompisar som helst. Vi är faddrar till deras son och de är faddrar till vår dotter. Jag och svågern jobbar sedan fyra år på samma kontor, först här i stan och sedan har vi nu pendlat ihop i ett år. "Välja sida" vill man ju inte göra. Man får väl försöka finnas där för bägge på något sätt men naurligtvis är det min syster som jag måste stötta mest, hon är ju ändå min familj. Men efter så lång tid så är ju han också det. Hur blir det på måndag? Skall han jobba? Vi skall inte åka ihop eftersom jag skall iväg på en tjänsteresa på morgonen men vi kommer ju antagligen att ses på eftermiddagen. Vad säger man?

Mina föräldrar tar det hårt, framför allt min pappa. Eftersom han är hemma med avtalspension och "har tid över" har han den senaste tiden ställt upp väldigt mycket för dem. Han har grejat med deras hus, har hjälp till med hämtning och lämning på dagis och har till och med haft pojken hela dagar när han varit sjuk. Natten till i dag låg pojken tex över hos mina föräldrar. Det var när syrran kom för att hämta hem pojken som hon berättade. Pappa har den senaste veckan mått väldigt dåligt pga de "experiment" med blodtrycksmediciner som hans läkare utsätter honom för 8man kan inte kalla det annat när man skriver ut en påse mediciner och sedan inte vill ge honom någon ny tid till läkaren när medicineringen krånglar). Att sedan få detta med separationen också uppepå allt annat gjorde riktigt illa med honom. Så länge syrran och pojken var kvar hemma hos dem höll han sig men när de hade gått bröt han ihop...

Det här blir en pingstafton man kommer att minnas ett tag. Hur svågerns familj tar det vet jag inte men jag tror det blir en chock för dem. Om jag känner honom rätt så har han inte berättat något för dem tidigare om att det har varit dåligt. Som om inte det var nog så var det idag dessutom hans fars 60-års dag...

...har jag nu bestämt mig för att lägga ut det inlägg som jag skrev igår kväll. Följer således i nästa inlägg.

...med händelser inom familjen som jag har skrivit ett långt inlägg om men som jag inte lägger ut än. Skrev det mest för att få skriva av mig lite och för att få formulera min egna tankar. Men inlägget kommer väl vad det lider, det får bara mogna lite först. Nu orkar jag inte skriva mer idag, ville bara få ur mig något innan jag går och lägger mig så att jag inte grubblar på det i natt.

...och jag känner ännu så länge inte att Astmamedicinerna skulle göra någon större skillnad annat än att det känns som om det är lite lättare att andas. Men det handlar då mer om näsan än halsen då snuvan inte finns där längre. Det var ju som sagt en prövoperiod som skulle avverkas men man är ju förväntansfull och helst ha resultat med en gång.

...går nu för fullt i bilen på väg till och från jobbet. Bottar stereon! Sicken skiva (eller skivor, det är ju ett dubbelalbum) och vilken konsert det var! Jag var på den i Göteborg den 1:e december. Två låtar på CD1 (9:an & 10:an) är från den konserten, de övriga är från kvällen efter (också i Göteborg). På alla konserter utom "min" så hade Peter en önskelåt då publiken fick ropa vad de ville höra. På "min" fick vi i och för sig också ropa men han valde att spela en låt som ett troget fan hade mailat om då han skulle vara där just denna kväll. Peter frågade om han var där, fick ett vrål till svar, begärde en strålkastare på honom och snackade sedan lite med honom varpå hans önskelåt Tidvatten spelades. Det är detta som blev 9:an. Snacket är lite nerklippt, bland annat så att hans riktiga namn inte framgår men i övrigt så är det helt autentiskt. Kommer ihåg det som om det var igår och tack vare skivan kommer jag inte att glömma det heller. Jag får faktiskt lite ståpäls när jag hör det spåret. Mest för att jag tas tillbaka till en fantastisk konsert men också för att jag faktiskt känner killen som önskade låten.

...på en provtur i kväll. Gjorde några små justeringar av reglage som inte hade hamnat 100% rätt. Sådant känner man ju först när man kar kört lite. Tankade upp fullt och kollade däcktrycken så nu är den redo för lite längre turer, när det nu blir.

Kom på att jag snart har haft hojen och MC-kortet i fem år. Det betyder att jag kan vara handledare åt någon som vill ta övningsköra MC privat. Vet att jag pratade med sambon om den möjligheten för henne ett par år sedan. Skall fråga om hon fortfarande är intresserad. Det svåraste är nog inte själva körningen utan att vi i så fall måste skaffa barnvakt varje gång man skall öva.

...helt från mordåtalet. Han frias eftersom han anses ha varit psykiskt störd när han sköt ihjäl femtonåringen. Jag anser att han borde ha blivit friad oavsett hans psykiska hälsa vid tiden för skotten. Att i sitt eget hem försvara sig och sin familj när den trakasseras och i detta fall till och med attackeras är i mitt tycke att räkna som nödvärn oavsett om man enligt nödvärnslagstiftningen inte får använda mer våld än nöden kräver. Dessutom finns där faktiskt en passus i Brottsbalken 24:6 om att  man skall gå fri från ansvar "om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig." Lagen tar upp fyra omständigheter då rätt att bruka nödvärn föreligger:

1. Mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom.
2. Mot den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning.
3. Mot den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg.
4. Mot den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.

Rödebypappans fall uppfyller ettan, tvåa och fyran. Att man då svårligen kan besinna sig är självklart.

Har förståelse för att föräldrarna till den döde femtonåringen i sin sorg inte kan se klart och vill att pappan skall straffas men varför åklagaren inte heller verkar kunna/vilja se det fattar jag inte. Vad hade han själv gjort i samma situation? Pratat med killarna? Skulle inte tro det? Vad hade hänt om pappan inte hade skjutit? Gänget skulle i bästa fall ha spöat upp pappan och sonen, det var ju därför de var där. Men hade det stoppat där? Naturligtvis inte. De hade fortsatt att terrorisera familjen med än mer kraft. Nu gick det som det gick men den här historien hade aldrig kunnat sluta lyckligt. Nu blev det åtminnstone de attackerande som fick sona sina brott. Förhoppningsvis skickar detta signaler till "tuffa" ungdomar (och deras föräldrar) att ger man sig på någon så får man räkna med att det straffar sig.

Föräldrarna till de aktuella undomarna är i mina ögon också delansvariga för vad som skedde. Deras ungar hade ju faktiskt blivit polisanmälda fem gånger för hot mot familjen. Vad är det för föräldrar som då låter sina ungdomar springa ute sent på kvällar och nätter? Inte de som har koll i varje fall... Istället tror man att ens lilla ängel kan väl aldrig göra något dumt. Föräldrarna till den nu döde femtonåringen uttalade sig i Aftonbladet där de beskrev honom som "en vanlig tonåring, som hamnade på fel plats vid fel tillfälle. - Han var en spelevink med stort hjärta. Det fanns inget ont i honom". Tjena! Så kanske han var när han var tio år. Det var säkert så de såg honom. Deras lilla söta och snälla son...  Att han dök upp hos en trakasserad familj en bit utanför byn mitt i natten för att "göra upp" var säkert någon annans fel. Mina barn och andras ungar...

...mot den förmodade Astman. Det skulle ta någon dag innan jag skule märka någon skillnad sade läkaren men jag tycker mig redan efter ett dygn märka att jag andas lite lättare. Skulle ju kunna vara rent psykiskt som en slags placeboeffekt också men jag är samtidigt helt snorfri vilket jag inte varit på tre veckor nu. Skönt bara det!

...och fick den troliga diagnosen Astma! Jag har sedan nästan 20 år tillbaka lidit av pollenallergi. Jag märkte det faktiskt lite grann flera år före det (redan i 10 års åldern) men då sade man att det var "hösnuva". Kände nämligen bara av det om jag var hos bonden brevid vår sommarstuga. Hur som helst har jag ätit allergimediciner vår och sommar i nästan tjugo år. För varje år som har gått har det gradvis blivit sämre. i början var det mest björkpollen som fick mig att reagera men nya växter har hela tiden lagts till. För tio år sedan började jag märka att jag reagerade på äpplen och persikor med att det kliade i halsen. Idag kan jag inte äta någon kärnfrukt alls. Under alla år så har jag varje vår kontaktat min vårdcentral för att få ut ett nytt recept men alltid på samma sak.

I går kände jag att nu måste jag nog ta tag i detta. Jag har de senaste veckorna varit allmänt hängig , haft ont i halsen, fått en allergischock och när jag tränade senast kändes det väldigt motigt, som om jag knappt fick luft. Sammantaget med allt ovanstående så kom jag fram till att jag måste nog gå till farbror doktorn. Jag kan meddela att jag sannerligen inte springer där i onödan, tvärt om så drar jag mig för att gå dit. Jag kör alltid med att "det går nog över" in i det längsta. Efter ivrigt påhejande av sambon fick jag dock tummen ur och ringde för att boka tid. Ett återbud hade precis kommit in så jag fick en tid direkt på morgonen dagen efter (idag alltså).

Alla läkare är nya på vårdcentralen efter att samtliga gamla sade upp sig i protest när entreprenören byttes ut i höstas så jag fick nu en Dansk läkare. Inget fel med det men man är ju inte riktigt van med att prata med Danskar. Danska är ganska lätt att läsa (vi har Dansk TV3 hemma) men det är svårt att höra vad de säger. Jag pratar ju väldigt mycket Engelska på jobbet med Polacker och Tyskar så jag kom på mig själv flera gånger med att nästan svara honom på Engelska. Bet av i sista stund dock, hade nog kunnat bli pinsamt...

Fick dra allt från början. Efter att i princip ha förklarat det som står här ovan och att han hade tittat mig i halsen så konstaterade han att jag inte skall ha mer av den medicin jag tagit i alla år. Förmodligen har jag drabbats av Astma. Tydligen är det inte helt ovanligt att pollenallergi övergår i detta. Recept skrevs ut på inhalatorer, en för dagligt förebyggande bruk och en att ha vid "anfall" (Bricanyl). Skall sedan komma tillbaka om någon vecka för att kolla upp hur det har avlöpt och om jag skall skickas iväg på en ordentligt Astmaundersökning hos specialist.

Jahaja, då var man alltså Astmatiker då...
...den där lilla tjocka glasögonprydda killen med inhalatorn som alltid kommer sist till allting i amerikanska filmer.

Det känns ju mindre bra...

...och ägnade kvällen åt att leta fram registreringsbeviset till motorcykeln. Det tog sin lilla tid. Man behöver som bekant ha behörighetskoden på denna för att kunna ställa på MC igen. Nu är det fixat, så från i morgon kan jag ta fram hojen igen och göra nöjesturer på småvägarna runt stan. Ju mindre väg desstu bättre! Sen skall man bara ha tid också...

...idag då jag trots ett sent uppstigande fick massor gjort.

Jag fick äntligen tummen ur och bytte till sommardäck på min bil. Sambons bil fick sina däck bytta redan förra veckan men däcken till den bilen har vi inlämnade på en firma som byter åt oss. Skall dock sluta med det. De hade nu höjt priset till 500:- vilket man betalar två gånger om året. De byter, tvättar och förvarar förvisso däcken men en tusenlapp av skattade pengar vet jag inte om det är värt. Jag får väl byta på bägge bilarna på en gång helt enkelt.  

När jag hade tvättat fälgarna tog jag soptunnan ett tag när jag ändå hade tvättgrejor ute. Den har de senaste månaderna luktat så mycket att jag faktiskt varit nära att spy i den när jag öppnat på locket. Hushållssopor och barnbajs som får stå ett tag i kombination med hål på någon påse är inte kul. Nu är den dock tvättad grann. Luktade faktiskt gott till och med (Yes citron)...

Jag lade lite marksten, med betoning på lite. En ruta på 45x80cm i ett av trädgårdsslipers inramat trappsteg fylldes. Jag lyckades faktiskt få ihop det hela med bara en enda kapning trots att jag följde det mönster vi har sedan tidigare. Stensättarna som gjorde framsidan på huset lämnade en rejäl hög med kaprester av sten. Mitt idoga letande och mätande lönade sig till slut. Det var för övrigt tur att det gick att göra på detta sätt då mina hobbyverktyg inte räcker lång väg när det skall kapas i sten. En sten mäktade som sagt min rondell med innan kapskivan gav upp. Men det räckte och snyggt blev det också om jag får säga det själv. Det var mitt första försök att lägga sten och jag blev inte avskräckt att lägga mer. Vi har ju en gång på några meter som skall läggas. Den skall binda ihop trappan som jag gjorde idag med framsidan på husets. Kommer nog att försöka mig på att lägga den själv också men det får bli i höst någon gång när vardagsrummet är klart.

Min motorcykel var ju för ett tag sedan på verkstaden för en injustering efter att jag hade bytt motorn. Det var ett bra tag sedan jag ägnade motorcykeln en tanke men tänkte att när jag har ångan uppe så kör jag på med den också så jag skruvade på de sista delarna på motorcyckeln. Fick dit allt utom en kåpa som jag blåste på lite färg på. Den måste få torka innan den går att montera men den sitter bara med fyra skruvar som är lätta att komma åt. Nu återstår att ställa på den igen och beställa en besiktingstid. Sedan måste jag röja upp i källaren också. Har byggt tillfälliga bord för motorcykelrenoveringen och de står väldigt i vägen. Nu när alla delar (utom kåpan då) är på plats igen bör jag kunna riva borden. Men det får bli en annan dag.

Fixade också en 3D-ritning på min skorsten. Så nu har jag ett hum om hur den måste vara konstruerad. Det finns dock så stort spelrum på var rökgången kan vara att jag måste försöka med kabelsökningsmetoden också. Den kan vara någonstans inom ett 60cm stort område men jag måste vara mer säker än så om jag skall börja borra. Vill inte förvandla murstocken till en Schweizerost och riskera att förstöra några rökgångens täthet mot andra kanaler. Har heller inte bestämt hur muren skall se ut i det nya vardagsrummet. Det lutar år putsad mur (sambons önskemål) men jag tycker att frilagda, syretvättade och omfogade tegelstenar är snyggt. Vi gjorde detta i sovrummet men sambon klagar på dammsamlare och det har hon rätt i.

Produktivt som sagt men jag känner att orken är slut nu. Träningsverken efter fredagens gymbesök har inte släppt än heller så jag tror att jag skall ta och vårda min kropp genom att gå och lägga mig i bra tid

...över att inte kunna lokalisera var rökgången är i min murade skorsten. Jag har verkligen försökt att förstå hur det hänger ihop. Med tymstock i högsta hugg har jag varit uppe på taket med darrande ben (det är högt som f**n), krupit runt på vinden och spungit runt på alla andra plan i huset för att få mått på ventiler. Piporna i skorstenen är sju till antalet, tre på ena sidan och fyra på andra. Problemet är att anslutningarna/ventilerna är tvärt om, dvs fyra på den sida där jag på skorstenens ovansida har konstaterat tre pipor. Misstänker dessutom att rökgången skruvar sig upp i skorstenen genom att byta position flera gånger på väg upp. Jag vill ju komma åt den gamla rökgången för att kunna knacka ett hål in till den ifrån vardagsrummet (för att kunna sätta in kamin). Har ingen skorstensritning heller. Tydligen finns det ibland sådana, men tyvärr inte till mitt hus.

Farsan har en kabelsökare för att leta efter nedgrävda kablar. Till veckan skall vi se om vi inte kan använda oss av den. Vi släpper helt enkelt ner en kabel i rökgången och ansluter tongeneratordelen av kabelsökaren. Då skall man, i varje fall teoretiskt, kunna avgöra avstånd och riktning till kabeln på någon centimeter när. Så funkar det i alla fall om kabeln är nergrävd i mark. Det verkar på förhand som en bra idé. Återstår sedan att se om verkligheten håller med...

...till gymmet. Har inte varit där sedan i december! Kompisen ringde i morse och övertalade mig att hänga på idag. Betalar med autogiro varje månad för mitt gymkort men det har som sagt varit dåligt med utnyttjandet. Det började med att vi blev magsjuka lagom till julafton. Därefter har det ständigt varit något som har kommit emellan. När man pendlar så långt som jag gör är det inte så många gånger i veckan som det passar att gå iväg. En normal dag är jag hemma precis före sex på kvällen. Sedan skall man fixa med mat om inte sambon redan har förberett, middag skall ätas, Bolibompa skall ses och barn skall läggas. Sedan är klockan åtta. Gymmet stänger förvisso inte förrän nio och det tar bara fyra minuter att ta sig dit men att träna så sent på kvällen gör att jag inte kommer ner i varv igen förrän klockan är väldigt sent. När klockan ringer tjugo över fem på morgonen måste man se till att komma i säng i tid...

Att gå till gymmet på en vardag kräver alltså planering och förstående sambo. Riktigt så förstående att hon, flera dagar i veckan, låter mig komma hem sent, äta och sen dra igen (och därmed lämna henne med läggning av barnen) är hon inte. När man trots alla problem med tid har förutsättningar att lyckas frigöra en timme eller två så kan man ge sig den på att man är hängig, sjuk eller att någon form av uppvaktning skall hållas i familjen. Exakt så har det varit sedan i julas. Pojken drar hem allt som går på dagis och vi får det allihop. Eftersom det går runt i familjen dessutom så är det ständigt någon som är sjuk och snorig. En mängd födelsedagar har också klarats av.

Har haft lite ont i halsen i snart en vecka nu och kände mig inte alls upplagd för ett gymbesök men lät mig övertalas. Det var grymmt jobbigt vad jag än provade på. Det fick nämligen bli så träningen gick till. Man kan inte gå in och köra på "som vanligt" efter så långt uppehåll i träning. Jag körde ett kortare pass med låga vikter på varje maskin men det var tillräckligt ändå för att få träningsvärk i morgon. Känner faktiskt redan av det lite i nacke och axelparti. Vet inte när jag kommer iväg nästa gång men förhoppningsvis dröjer det inte över fyra månader igen i varje fall...

...tidigare idag. Pass måste införskaffas inför semesterresan till Italien. Sambon saknar giltigt pass och barnen har aldrig haft något tidigare. Men det var tydligen fler än vi som hade kommit på den brilljanta idén att passa på att åka till farbror blå denna klämdag. Det var smockat med folk. Vi tog nummerlapp och började vår väntan. Efter ett tag fick vi till och med en sittplats. Medans vi väntade så småpratade lite som man gör i en situation som vår. Vi blandade beklagelser över att det verkade som om alla andra också skulle ha pass med prat med barnen som kinkade en hel del i den varma och trånga lokalen. Vi förklarade bland annat för dottern varför det tog sådan tid i och med att alla måste fotograferas som skall åka utomlands. Hon kom då med sin dräpande "femochetthalvtårslogik" fram till lösningen på allas våra problem:

-Kan man inte ta ett kort som alla får vara med på? 

...min dotter. Vid sista kramen råkade vi skalla ihop lite lätt. Det var knappt så att jag själv märkte det men dottern skrek i högan sky. Jag hade nämligen råkat komma åt världens största bula som hon hade begåvats med tidigare idag. Av någon anledning skallade hon då hörnet på vår järngrind vid ingången till tomten. Det blev en bula som på två minuter hade antagit formen av en halv golfboll. Nu några timmar senare har bulan gått ner kraftigt och ser mer "normal" ut. Den var dock inte lämplig att skalla ihop med. Det var som sagt tänkt som sista kramen innan lampsläckning. Nattningsproceduren fick nu istället startas om...

En "bild" på undertecknad finns ju uppe i högra hörnet. Har gjort likadana på övriga familjen. De kanske dyker upp här framöver när något skall illustreras. Så här ser min dotter ut (dock utan "golfbollsbulan"):
                       

...i högstadiet. Jag har hittils skippat tre fester till minne av högstadiet (10-, 15- och 20-års jubileum). Detta beror på min uppfattning att dylika tillställningar är att ett antal människors svepskäl att få skryta om vad de har åstadkommit och därigenom skadeglatt få njuta av att andra kanske har lyckats sämre i livet. Är helt övertygad om att min egen gamla klass beter sig på detta sätt. Den var nämligen kraftigt segregerad och grupperad. Det var för en del noga med vilket kvarter av vår stadsdel man kom från, vilka ens föräldrar var och vilken social status de hade. Vi pratar inte om någon förort eller så utan om en västsvensk stad med ganska många invånare. I vår stadsdel finns en mix av höga hus med lägenheter, radhus, kedjehus, små villor och vräkiga mexistensvillor, dock var för sig... Själv kommer jag från en vanlig arbetarfamilj. Inte att vi var fattiga eller så (vi hade radhus, sommarstuga, ganska nya bilar etc) men i läkar- och advokatungarnas ögon var vi mindre värda. Ett antal år senare så kan man undra varför dessa människor som inte ville umgås med en på den tiden helt plötsligt vill ses igen? Det är i mitt fall nämligen alltid någon av dessa som skickar ut inbjudningarna...

Är medveten om att det jag skriver kanske kan uppfattas som om jag var den där konstiga och utstötta killen/tjejen som oftast finns i varje klass och nu försöket ta ut mina förtryckta aggressioner. Så är det inte. Jag hade många kompisar och jag umgås faktiskt, 23 år senare, fortfarande med flera av dem. Ingen av oss är dock intresserade av att gå på återträffar trots att ingen av oss på något sätt har "misslyckats" i livet eller har något att skämmas för. Tvärtom har vi idag yrken så som lärare, ingenjörer, sjuksköterskor och studievägledare. Vi är alla gifta eller sambor sedan lång tid tillbaka, har barn och bor i villor. Mig veterligen har ingen heller varit inblandade i några "skandaler". Vi har helt enkelt andra saker som vi prioriterar högre. Dessutom hörde jag efteråt att 10-års festen hade varit "livad". En tjej hade, antagligen styrk av en grogg eller så, sagt till en av de arrangerande tjejerna att hon verkligen hoppades att dennes barn inte någonsin skulle behöva bli så illa behandlad av någon som deras mamma hade behandlat henne i flera år... Den tog nog! En verklig stämningshöjare...

Ovanstående står för mig själv och den klass jag gick i. För andra personer och deras skolklasser gäller naturligtvis helt andra förutsättningar. Var man i en bra klass så vill man kanske träffa dem igen. Appropå det, undrar just vad det blev av mina klasskompisar från gymnasiet?


Min "orginalkommentar" som ovanstående baseras på kan återfinnas här hos Glykofag.

...idag har gett mig en ingivelse att reflektera lite över mig själv och min bakgrund. Kommer att återge dessa kommentarer något omskrivna och utvecklade i de två kommande inläggen.

...har de senaste dagarna varit som bortblåst. Var tog de vägen? Inte för att jag egentligen bryr mig om var de är nu men vad var det som gjorde att man övergav "vår" lekpark när man så kärt hållit fast vid den? Förhoppningsvis har de hittat ett mer lämligt ställe att hänga på men jag tvivlar på att de inte kommer tillbaka. Varje dag utan skinnskallar som utsikt är dock en välsignelse. Halleluja och kors i taket! Kan för övrigt rapportera att kommunens fältenhet har ännu inte bemödat sig om att ringa tillbaka till mig trots mitt meddelande på deras telefonsvarare...




Lånad från Hans Lindström, bonton.se

...och tillbringade en trevlig kväll i goda vänners lag utan barn. Det var länge sedan vi träffades och när det skedde med enbart vuxna närvarande kan jag inte ens påminna mig. Att få umgås som vuxna människor utan att ha barn att springa efter var efterlängtat. Vi blev bjudna på köttsoppa. Det kan kanske tyckas vara en konstig rätt att bjuda på när man bjuder hem folk men i detta fallet är det inte så. Den manliga delen av de tre par som träffades är nämligen jägare och åker varje höst upp till mörkaste Norrland för att jaga älg under en vecka. Efter förra årets jakt så delades vår gemensamma köttandel upp dagen efter vi kommit hem. Gårdagens värd tog då hand om allt "soppkött" med löfte om att göra i ordning och bjuda oss andra. Det hela föll dock i glömska och det dröjde sju månader innan löftet infriades. Älgköttssoppa var riktigt gott. Den intogs dessutom ihop med några öl och en gammeldansk så stämningen var i paritet med soppans smak. God alltså...