Sanningen

... hela veckan, det är därför som det har varit skralt med uppdateringar på sistone. Vi har sjukt mycket att göra och jag missade en viktig deadline idag. Det hade dock inte spelat någon roll om jag gjort full dag idag, de timmarna gör varken av eller till. Jag lär få en del skit för detta på måndag men jag har jobbat över allt jag har orkat och kunnat så jag tänker inte ta åt mig. Det är inte jag som har sagt upp folk pga ekonomi när vi har lika mycket, eller mer, att göra än före folk fick gå hem...

... men vill åka hem, är helt urless på det här nu. Skall dessutom jobba till minst åtta ikväll...

Såg ett jobb att söka igår. Det är i min gamla branch och kontoret ligger bara en kilometer hemifrån. Verkar vara en ganska liten firma vilket kan vara både bra och dåligt. Vet inget om den eller de som jobbar där mer än att en av de som räknas upp på deras hemsida förmodligen är svärson till en av mina föredetta arbetsgivare. Det kan i så fall ligga mig i fatet om jag beslutar mig för att söka jobbet. Kom på kant med hans svärfar när hans företag började gå dåligt och han gav sig på personalen på olika sätt. Det slutade sedemera med att företaget kursade och vi blev uppdagda. Det är nu snart tio år sedan men han kanske är lika långsint som sin svärfar? Svärsonen kanske t.o.m. är delägare i företaget...

... och det är inte kul alls. Just nu har vi dessutom en löjlig datakoll som måste göras enligt vår kund, annars är vi dåliga leverantörer. 7900 "ärenden" måste öppnas, kontrolleras och vedimeras. Vi sliter som djur och har nu gjort 2500 av dem. Det går ganska fort att fixa var och en, cirka en minut i snitt, men det finns ingen rimoch reson i det hela. Ingen kommer någonsin att kolla vad vi svarar i alla dessa "ärenden". Det enda man är intresserade av är ifall vi gjort kollen och vilken procentsats vi ligger på för tillfället. Vilket oerhört slöseri med tid & pengar! Man blir ju så omotiverad också när man vet att man gör något som är meningslöst...

... i vår fackklubb. Efter att företaget har delats så är vi inte så många kvar på min arbetsort. Detta påverkar även vår fackklubb som numer består av färre personer än jag har fingrar och tår...

Efter lite trixande och övertalande så har jag nu ändå fått ihop en fyrmannastyrelse, en revisor och en person som skall agera som valberedning. För att lyckas med övertalningsförsöken fick jag själv ta på mig ordföranderollen så att folk visste vad de gav sig in på och att jag inte dumpade något i knät på dem.

Idag hölls då medlemsmötet där vi kunde göra fyllnadsvalen fram tills årsmötet och det blev så som jag föreslog. Alla var glada att vi fick ihop en styrelse och det var knäpptyst när jag frågade om det fanns några fler förslag än mina egna...

Då vi numer, efter delningen, har en ansenlig summa i klubbkassan sett till antalet medlemmar föreslog jag att vi skulle hitta på något kul för dessa pengar då vi egentligen inte har anledning att ha så mycket i kassan. Det vi brukar ha dessa medel till är för att uppvakta på högtidsdagar, köpa någon bok då och då och fixa fika till årsmöten. Det skulle vi ha råd med ändå även om vi nu spenderar en stor del av kassan. Mitt förslag var att vi skulle åka iväg någonstans en fredag kväll, äta middag och sedan sova på hotell. Detta bifölls med jubelrop så i morgon skall jag skicka ut inbjudningar. Det kan vara kul att vara med i facket ibland!

... en ganska hård inledning på arbetsveckan. Det krävs nämligen övertid igen! Skall försöka hålla mig ifrån det så mycket som möjligt men det lär tyvärr bli mer av den varan under hösten. Tur man har älgjaktsveckan att se fram emot...

... utvecklingssamtalet med min chef igår. Han blev nog ganska förvånad när jag beslöt mig för att lägga alla kort på bordet om att jag helst inte vill jobba kvar då pendlandet börjar knäcka mig. Osmart kan kanske tyckas men mitt  mål med detta är att se till så att jag verkligen kommer ifråga för en flytt till min hemort så fort det finns möjlighet till detta. Jag redovisade även min deadline på 18 månader då jag verkligen inte kan pendla längre. Min sambo är då klar med sina studier och skall förhoppningsvis då ha hittat ett jobb. I och med det kan hon omöjligtvis stå för både hämtning och lämning av barn på dagis/skola varenda dag.

Nu finns det inget jobb på hemorten, det vet jag, men det är eventuellt saker på gång precis efter årsskiftet och blir det inget eller att jag inte får det då är det dax att söka jobb på allvar. Då kommer jag inte bara söka efter "drömjobb" i andra brancher än min egen, som idag, utan ta allt under övervägande bara det är närmre hem.

... och berättade vad som hade hänt på golfrundan igår. Det var tyvärr inget konkret jobberbjudande man hade att komma med utan mer en sondering av intresse för ett jobb om de skulle kunna fixa ett. Fd svågern nämnde inget om mitt intresse i och med att det inte blev något konkret. Lika bra det, man vill inte flasha med att man kollar efter nytt jobb om man kanske skall jobba kvar ett tag till...  

... i solen på tomten efter en "ansträngande" vecka på jobbet. Jag jobbade, effektivt, kanske 10 timmar på hela veckan. Nästan så att jag skäms faktiskt...

Kom sent till jobbet, hade lång lunch och åkte hem tidigt varje dag. Hoppas att jag finner någon form av inspiration nästa vecka för då drar det igång igen eftersom de flesta kommer tillbaka till jobbet då. Denna vecka var det FÖR lugnt.

... och undrar vad jag gör här egentligen. Det är knappt någon här och jag vet inte riktigt vad jag skall ta tag i så jag sitter mest och går igenom de olästa mail som har samlats upp under min sex veckors semester/pappaledighet. Det är i och för sig en syssla som måste göras men när man har 475 stycken att beta av känns det lite jobbigt. Har nu, efter två och en halv dag, 247 stycken riktiga mail kvar efter att ha rensat bort allt som inte berör mig eller är autogenererat.

Dessa 275 mail innehåller med stor sannorlikhet saker jag måste ta tag i men var är orken? Jag vill bara åka hem igen och till råga på allt så lyser solen nu också...

... och jag har fyra arbetsdagar kvar till semestern. Känslan just nu, efter att ha vilat upp mig två dagar, är att jag kommer att fixa det här. Med det menar jag att jag kommer att gå på semester på torsdag kväll och fortfarande leva. Så kändes det inte för två veckor sedan... Jag kommer inte att ha gjort allt som jag egentligen skulle ha gjort men jag kommer att ha gjort såpass mycket att jag kan lämna över ansvaret på någon annan. Denne person kommer inte att ha det kul under de kommande två veckorna men jag kan inte ta det på mitt samvete också. Jag har gjort allt som jag kunnat göra, det får räcka så. All den övertid jag gjort och all den tid jag tagit från min familj den här våren vill aldrig göra om igen. Punkt!

Som om inte allt mitt normala arbete hade räckt så har det även kommit stora överraskningar de senaste veckorna. Jag har inte skrivit om det tidigare men jag har lagt en stor del av min arbetstid på fackligt arbete. Vårt företag skall nämligen delas. Vi förlorade en upphandling som innebär att vår argaste konkurrent tar över vår fabrik, maskiner och den mesta personalen. Själv blir jag kvar då min egen del av företagets verksamhet inte omfattades av upphandlingen.

Alla i personalen är jätteoroliga inför vad som skall komma i och med sammanslagningen. Det har redan aviserats neddragningar och vi vet ännu inte ens hur deras företag är organiserat. Det enda vi vet är att de vann men att vi faktiskt är större i antalet anställda räknat.

Sedan har vi också, precis före konkurentens övertagande, förhandlat fram ett "krispaket" på samma manér som Volvo och andra företag har gjort (förskjuten lönerevision och några stoppdagar då man måste ta ut innestående kompledighet). Det har också tagit enormt med tid och kraft. Som om inte det vore nog så sitter vi nu med löneförhandlingar som måste vara klara innan företaget delas.

Jag har lovat att vara tillgänglig på telefon under sommaren pga detta så jag lär inte få koppla bort företaget helt ens på stranden i Italien...

... som jag skrev om tidigare är nu definitivt över. Den arbetsvecka som just passerat var en av de värre jag varit med om (därav mitt dåliga bloggande den senaste tiden). Övertid varje dag och två dagar kom jag inte hem förrän elva på kvällen. Det känns lagom kul att gå upp halv sex på morgonen dagen efter då. Någon vidare bilförare är man ju inte heller när man är utarbetad.

I onsdags kväll ringde jag upp chefen och sade till honom rakt ut att han håller på att ta död på mig. Det är förvisso bara tre veckor kvar nu till min semester men det är samtidigt det som är problemet. Jag kommer inte att bli klar med allt jag förväntas göra innan dess. Det är inte roligt att åka till jobbet varenda dag med ont i magen över att man inte räcker till trots att man jobbar varje vaken timme på dygnet. Att flytta semestern funkar inte heller med tanke på vad vi skall göra (Italienresan).

Resultatet av telefonsamtalet blev att vi hyr in en konsult i två veckor som skall hjälpa mig. Det är samma kille som vi nyss sade upp för att jag pga besparingar skall göra två personers jobb... Det är förvisso en start och en bra hjälp på vägen men jag tror fortfarande inte att det räcker. Han skulle aldrig ha skickats hem i första läget. Men så går det när personer på andra sidan Atlanten skall bestämma hur vi skall vara bemannade utan att ha en aning om vad vi sysslar med här. Man tittar bara på siffror och är det kris så är det då måste man naturligtvis spara in på saker annars är man ingen bra chef. Att vi som jobbar med utveckling inte har mindre att göra bara för att det är kris, snarare tvärt om, och det säljs mindre av dagens produkter bryr man sig inte om.

Vi får egentligen inte ta in konsulten igen nu heller men eftersom hans bolag inte har skickat slutfakturan är så fixar chefen så att de timmar han gör nu faktureras på räkningen för vad som jobbades i mars. Jag skiter i vilket bara jag får hjälp men det är ju konstigt att man kan skall behöva "fuska" och mörka saker internt för att få sin egen verksamhet att fungera...

... om hur vi skall kunna klara av den närmsta tiden med allt som vi förväntas göra och de knappa resurser (räknat i antal personer) som står till buds.

Det var jag och två av mina kollegor som tog detta initiativ och åkte in till chefens kontor (han sitter inte i samma del av stan som oss). Vi var upprörda och argumenterade väl för vår sak men på något sätt lyckades han dock efter en stund dupera/kollra bort oss och vi kände oss faktiskt lite bättre till mods när vi gick därifrån. Men redan ute på parkeringen kom vi på att vi blivit lurade för ingen av oss visste egentligen mer nu än innan vi kom dit.

Jag liknar det vid att köpa en begagnad bil av en bilhandlare. Man är glad när man gör upp affären och tror att man har fått till en bra deal men man börjar ganska snart undra på vilket sätt man blev blåst, för det blir man alltid...

... det är ju torsdag...

De senaste veckorna har vi styrt över sådant övertidsarbete man själv kan förfoga över till torsdagar. Då hinner man göra undan en hel del så att man kan (förhoppningsvis) åka hem i normal tid på fredagarna.

Nej, nu måste jag jobba!

... och jag vet inte riktigt vad jag skall tycka eller tro. Det gav ingen omedelbar mersmak så jag får nog ta och fundera lite på detta och om det är värt att prova på.

Träffade chefen och den som jag i så fall skall bilda team med under sammanlagt en och en halv timma. Vi pratade i allmänna ordalag om allt mellan himmel och jord samt tog en rundtur i lokalerna. Allt verkar bra ordnat men det är en liten organisation så av den anledningen är de extra noga med urvalet sade de. Det fanns tydligen ytterligare tre kandidater som de skulle träffa (jag var först ut) och de vill att jag kommer tillbaka fler gånger för att träffa de andra i personalen om de tar ut mig till "nästa runda".

I morse hade vi avdelningsmöte på jobbet och efteråt bad min chef mig att stanna kvar. Han ville diskutera min f.d. svågers uppsägning och vad som föranlett den. Ganska snart gled vi över på min egen person och det slutade med att jag talade om att jag också lessnat de senaste månaderna och att jag skulle på en jobbintervju senare samma dag. Inte så smart kan tyckas men jag har ett lite speciellt förhållande med honom och kan säga sånt som man kanske inte borde. Jag lade natuligtvis fram det så att resorna till och från jobbet är det som huvudsakligen driver mig att söka nytt jobb och att jag ändå måste ha löst det hela inom 20 månader då min sambo är färdig med sin skola och förhoppningsvis skall börja jobba igen. Chefen blev lite chockad och bestört men kontrade med att han vill ha mig kvar och att jag skall få ett jobb på hemmaplan så fort det finns ett vettigt att uppbringa. Jag lugnade honom med att det inte var hos en konkurrent och att jag faktiskt inte vet själv om det är något för mig även om de erbjuder mig jobbet.

Det känns ju bra för egot att man är eftertraktad på flera ställen men nu vet jag inte vad jag vill faktiskt. Det är ändå ett stort steg att lämna ett fast jobb som man är omtyckt på och har haft i nio år för att ta en 6 månaders provanställning (de ville börja med det) även om det är på hemmaplan och lönemässigt lär jag dessutom få gå ner en del (vi pratade inte lön så det vet jag egentligen inget om utan är min egen gissning). Sammantaget så har jag alltså en del att grubbla på framöver.

Som ni kanske märkte vill inte skriva rakt ut ovan vad det är för ställe jag var på intervju hos eftersom det är för lättidentifierat då (Google fångar upp bra mycket mer än man tror...). Ni fick därför hålla tillgodo med en del omskrivningar...

... med att jag gick på lunch med min f.d. svåger. Vi väntade tills de andra hade gett sig iväg så att vi kunde sätta oss på ett annat ställe i matsalen för att få prata ostört. Jag talade om vad som just hänt (telefonsamtalet) och han lyckönskade mig samt kontrade med att han skulle säga upp sig senare under dagen!

Han orkar inte längre med pendlandet och det ökande jobbtrycket i kombination med att ha sin son varannan vecka. Jag förstår honom till fullo och tycker att det var ett bra beslut trots att han inte har något nytt jobb utan går ut i arbetslöshet. Om ens situation är ohållbar och man inte mår bra så måste man göra något åt saken.

På väg in på varselförhandlingar en timme senare kom jag dock på en bra lösning åt honom så jag skyndade mig att ringa upp honom och fick tag i honom precis innan han ringde vår chef.

Chefen gick med på förslaget och f.d. svågern blir nu istället uppsagd av företaget pga arbetsbrist. Vi skall ju ändå säga upp folk så på det här sättet slipper han den långa karensen till A-kassan, slipper betala tillbaka den förskottssemester han fick första anställningsåret och han kan även komma i åtnjutande av Trygghetsrådets tjänster.

Det här har gnagt honom länge och det var en märkbart lättad kille jag hade brevid mig när vi åkte hem...


Fredagen fortsätter... men jag får ta det i morgon eller så nu har jag suttit vid datorn för länge. Go kväll!

... minst sagt. Det började med att jag sov dåligt på natten och jag var inte världens mest alerta bilförare på vägen till jobbet. Spenderar förmiddagen på en tråkig internutbildning över nya intera rutiner (ständigt dessa nya rutiner...) när min telefon ringer. Jag känner inte igen telefonnummret så jag trycker bort det. Tyckte mig känna igen telefonnummret eller snarare nummer serien eftersom det liknade de vi använder på "mitt" företag på min hemort. Satt och letade i min telefonbok efter liknande nummer för att utröna från vilken avdelning samtalet kommit från när samma nummmer ringer upp igen. Tänkte att det måste vara något brådskande så jag bestämde mig för att gå ut från kursen och svara.

Personen i andra ändan presenterade sig med förnamn och företag. Han säger det dock inte helt tydligt och jag uppfattar det därför inte utan jag säger bara "Ja, hej" eller nåt liknande till svar. Då börjar han prata om att "Vi pratades ju vid igår och när jag fick ditt mail så tyckte jag det var lika bra att ringa upp med en gång".  Då kopplar min hjärna färdigt och jag förstår vad det handlar om. Jag upplyser om vi alls inte har pratats vid men att jag mycket riktigt har sänt honom ett mail sent på kvällen innan. Uppringaren svarar då att han måste ha blandat ihop mig med någon annan men att det inte spelar någon roll. Han undrar sedan om jag har möjlighet att träffa honom senare samma dag...
 
Har ni listat ut vad som är på gång? Det var den person jag hade mailat min jobbansökan till mindre än tolv timmar tidigare som ville träffa mig omedelbart! Antingen så har de inga kandidater eller också så är jag riktigt bra på att skriva jobbansökningar...

Jag undrade naturligtvis varför det var så bråttom och han svarade att han inte såg någon anledning att vänta. Jag vart helt överrumplad men fann mig ändå så pass att jag hejdade honom och bestämde att vi skulle träffas helt förutsättningslöst på måndag istället.
 
Fortsättning följer, för det är inte slut på stora händelser denna fredag.

... en tid med en kollega som visar mig lite tips och trix med våra CAD-verktyg. Skall bli gott att äntligen komma igång med detta. En hel del av den press jag känt hänger samman med att jag inte har full kunskap om detta men ändå förväntas leverera fullt ut. Nu skall jag bara försöka få loss tiden att fördjupa mig också...

... och man är tillbaka på jobbet igen. Helgens positiva anda är som bortblåst och jag har åter krupit in i det mörka hål som kallas mitt arbete. Inledde veckan med ett gruppmöte där vi än en gång konstaterade att projekttidplanerna är helt uppåt väggarna men att vi förväntas fixa detta ändå. Jag liknar detta med att skotta grus från en hög till en annan. En till synes enkel uppgift men när högen hela tiden fylls på och man inte vet när den sista lasten kommer eller hur många det är samtidigt som de tar ifrån dig spaden och ger dig en grep istället och binder upp en arm på din rygg. Trots detta MÅSTE allt vara klart på utsatt datum. Chefen uttryckte det så här: "Jag uppskattar att ni hjälper oss att lösa det här genom att jobba övertid". Vi får allstå inte ens frågan om vi vill eller kan jobba...

Jag har filat lite till på mitt CV och har skrivit en ansökan för det jobb jag nämnde i ett tidigare inlägg. Jag tror inte ens att jag blir kallad på intervju men jag skall skicka in ansökan i alla fall. Om man inte gör det så finns ju inte ens chansen, som min pendlarkompis sade när jag nämnde mina funderingar.

Jobbet ger förmodligen inte lika bra betalt som det jag har nu men jag skulle slippa pendlandet och jag kanske kan åka till jobbet och faktiskt se fram emot det. Så har inte varit fallet på ett tag nu...