Sanningen

... och jag har fyra arbetsdagar kvar till semestern. Känslan just nu, efter att ha vilat upp mig två dagar, är att jag kommer att fixa det här. Med det menar jag att jag kommer att gå på semester på torsdag kväll och fortfarande leva. Så kändes det inte för två veckor sedan... Jag kommer inte att ha gjort allt som jag egentligen skulle ha gjort men jag kommer att ha gjort såpass mycket att jag kan lämna över ansvaret på någon annan. Denne person kommer inte att ha det kul under de kommande två veckorna men jag kan inte ta det på mitt samvete också. Jag har gjort allt som jag kunnat göra, det får räcka så. All den övertid jag gjort och all den tid jag tagit från min familj den här våren vill aldrig göra om igen. Punkt!

Som om inte allt mitt normala arbete hade räckt så har det även kommit stora överraskningar de senaste veckorna. Jag har inte skrivit om det tidigare men jag har lagt en stor del av min arbetstid på fackligt arbete. Vårt företag skall nämligen delas. Vi förlorade en upphandling som innebär att vår argaste konkurrent tar över vår fabrik, maskiner och den mesta personalen. Själv blir jag kvar då min egen del av företagets verksamhet inte omfattades av upphandlingen.

Alla i personalen är jätteoroliga inför vad som skall komma i och med sammanslagningen. Det har redan aviserats neddragningar och vi vet ännu inte ens hur deras företag är organiserat. Det enda vi vet är att de vann men att vi faktiskt är större i antalet anställda räknat.

Sedan har vi också, precis före konkurentens övertagande, förhandlat fram ett "krispaket" på samma manér som Volvo och andra företag har gjort (förskjuten lönerevision och några stoppdagar då man måste ta ut innestående kompledighet). Det har också tagit enormt med tid och kraft. Som om inte det vore nog så sitter vi nu med löneförhandlingar som måste vara klara innan företaget delas.

Jag har lovat att vara tillgänglig på telefon under sommaren pga detta så jag lär inte få koppla bort företaget helt ens på stranden i Italien...