Sanningen

... minst sagt. Det började med att jag sov dåligt på natten och jag var inte världens mest alerta bilförare på vägen till jobbet. Spenderar förmiddagen på en tråkig internutbildning över nya intera rutiner (ständigt dessa nya rutiner...) när min telefon ringer. Jag känner inte igen telefonnummret så jag trycker bort det. Tyckte mig känna igen telefonnummret eller snarare nummer serien eftersom det liknade de vi använder på "mitt" företag på min hemort. Satt och letade i min telefonbok efter liknande nummer för att utröna från vilken avdelning samtalet kommit från när samma nummmer ringer upp igen. Tänkte att det måste vara något brådskande så jag bestämde mig för att gå ut från kursen och svara.

Personen i andra ändan presenterade sig med förnamn och företag. Han säger det dock inte helt tydligt och jag uppfattar det därför inte utan jag säger bara "Ja, hej" eller nåt liknande till svar. Då börjar han prata om att "Vi pratades ju vid igår och när jag fick ditt mail så tyckte jag det var lika bra att ringa upp med en gång".  Då kopplar min hjärna färdigt och jag förstår vad det handlar om. Jag upplyser om vi alls inte har pratats vid men att jag mycket riktigt har sänt honom ett mail sent på kvällen innan. Uppringaren svarar då att han måste ha blandat ihop mig med någon annan men att det inte spelar någon roll. Han undrar sedan om jag har möjlighet att träffa honom senare samma dag...
 
Har ni listat ut vad som är på gång? Det var den person jag hade mailat min jobbansökan till mindre än tolv timmar tidigare som ville träffa mig omedelbart! Antingen så har de inga kandidater eller också så är jag riktigt bra på att skriva jobbansökningar...

Jag undrade naturligtvis varför det var så bråttom och han svarade att han inte såg någon anledning att vänta. Jag vart helt överrumplad men fann mig ändå så pass att jag hejdade honom och bestämde att vi skulle träffas helt förutsättningslöst på måndag istället.
 
Fortsättning följer, för det är inte slut på stora händelser denna fredag.