Sanningen

... från en lång dag på jobbet. Först går man kurs en heldag och sedan dras man in i ett spontant "krismöte" på vägen hem. Nu handlade krisen om vår brist på resurser så jag valde att stanna kvar då det i högsta grad även berör mig själv. Vi är rätt så många nu som har upp över öronen att göra och nu upptäckte vi dessutom ett nytt problem som kommer att kräva ett stort antal mantimmar framöver. Uppgivenheten och känslan ov otillräcklighet börjar sprida sig. Tyvärr är det  snarare mer neddragningar än förstärkningar vi har att vänta oss.

Det pratas hela tiden om att vi måste kämpa för överleva de närmaste nio till tolv månaderna. Om vi nu lyckas med det, hur skall vi då orka därefter om vi bränner ut oss nu?