Sanningen

... i Skara-Berts program om skolmat. Visserligen bara i två, tre sekunder men en det var en halvkroppsbild på bara henne när hon satt vid ett matbord. Fast än hon inte har gjort något så blir man lite stolt. Konstigt. För visst är det löjligt märkvärdigt att vara med i TV? Jag själv tog för 23 år sedan min moped och for iväg till ortens folkpark där jag genomled en teaterföreställning enbart för att den filmades för TV. Sedan plågade jag mig själv ännu en gång när den väl visades för att försöka få se en skymt av mig själv. Jag var grymt besviken då jag inte syntes alls...

Dottern har nu sex år gammal fått mer TV-tid än sin far. Nej, vänta nu. Jag var ju med i Västnytt för några år sedan som intervjuoffer på en bandymatch. Fick frågor om jag har "bandyportfölj" (vilket jag inte har och alla kunde se själva) och om jag hade druckit glögg vilket alla med normal syn med lätthet kunde se att så var fallet då jag var simmig i blicken, glad i hågen och rödmosig i fejset... Jag hade byltat på mig massa kläder för att inte frysa och är inte direkt smal från början. Dessutom lägger kameran på 20 kilo... Kort sagt såg jag ut som en välgödd julgris. Skyndade mig hem efter matchen för att se inslaget då jag fram tills dess faktiskt trodde att jag varit ganska cool. Telefonen började ringa bara minuter efter inslaget. Skadeglädje är ju den enda sanna glädjen. Och som jag gladde mina kompisar...

Detta pinsamma ögonblick kvalar nog in på min tio-i-topplista.