Sanningen

...i högstadiet. Jag har hittils skippat tre fester till minne av högstadiet (10-, 15- och 20-års jubileum). Detta beror på min uppfattning att dylika tillställningar är att ett antal människors svepskäl att få skryta om vad de har åstadkommit och därigenom skadeglatt få njuta av att andra kanske har lyckats sämre i livet. Är helt övertygad om att min egen gamla klass beter sig på detta sätt. Den var nämligen kraftigt segregerad och grupperad. Det var för en del noga med vilket kvarter av vår stadsdel man kom från, vilka ens föräldrar var och vilken social status de hade. Vi pratar inte om någon förort eller så utan om en västsvensk stad med ganska många invånare. I vår stadsdel finns en mix av höga hus med lägenheter, radhus, kedjehus, små villor och vräkiga mexistensvillor, dock var för sig... Själv kommer jag från en vanlig arbetarfamilj. Inte att vi var fattiga eller så (vi hade radhus, sommarstuga, ganska nya bilar etc) men i läkar- och advokatungarnas ögon var vi mindre värda. Ett antal år senare så kan man undra varför dessa människor som inte ville umgås med en på den tiden helt plötsligt vill ses igen? Det är i mitt fall nämligen alltid någon av dessa som skickar ut inbjudningarna...

Är medveten om att det jag skriver kanske kan uppfattas som om jag var den där konstiga och utstötta killen/tjejen som oftast finns i varje klass och nu försöket ta ut mina förtryckta aggressioner. Så är det inte. Jag hade många kompisar och jag umgås faktiskt, 23 år senare, fortfarande med flera av dem. Ingen av oss är dock intresserade av att gå på återträffar trots att ingen av oss på något sätt har "misslyckats" i livet eller har något att skämmas för. Tvärtom har vi idag yrken så som lärare, ingenjörer, sjuksköterskor och studievägledare. Vi är alla gifta eller sambor sedan lång tid tillbaka, har barn och bor i villor. Mig veterligen har ingen heller varit inblandade i några "skandaler". Vi har helt enkelt andra saker som vi prioriterar högre. Dessutom hörde jag efteråt att 10-års festen hade varit "livad". En tjej hade, antagligen styrk av en grogg eller så, sagt till en av de arrangerande tjejerna att hon verkligen hoppades att dennes barn inte någonsin skulle behöva bli så illa behandlad av någon som deras mamma hade behandlat henne i flera år... Den tog nog! En verklig stämningshöjare...

Ovanstående står för mig själv och den klass jag gick i. För andra personer och deras skolklasser gäller naturligtvis helt andra förutsättningar. Var man i en bra klass så vill man kanske träffa dem igen. Appropå det, undrar just vad det blev av mina klasskompisar från gymnasiet?


Min "orginalkommentar" som ovanstående baseras på kan återfinnas här hos Glykofag.