Tack för era kommentarer angående mormor.
Det här med att ha en blogg är faktiskt något bra för mig har jag upptäckt. Här kan jag sätta ord på sådant som jag inte pratar om med min omgivning och på så sätt bearbeta det lite grann. Jag tillhör nämligen den (stora?) skaran av män som inte pratar känslor hur som helst eller kan med att gråta offentligt, trots att jag är en ganska blödig person innerst inne...
Tack för att ni läser...
Jaa, visst är det bra att kunna skriva av sig, det som man kanske tänker, men inte orkar prata om? Samtidigt har jag svårt att förstå, att karlar ofta känner så som du beskriver. Vi har alla ett behöv att ventilera tankar, och bearbeta jobbiga saker, eller hur? Sorgligt det där med gamla männsikor, hur släkten inte bryr sig om dom längre. Jag förstår din mammas priolista till fullo.... Däremot tror jag att din mormor kommer att finnas kvar hos er som brydde sig, även om ni inte kan se henne... som ett extra stöd och beskydd. Kramiz M
Du är en bra bit på väg bara med att du skriver det. Det går att träna, har upptäckt det hos maken och mig själv, kan ibland vara skönt att sätta ord på känslorna.
