Det är bättre nu...

... än i torsdags och livet återvänder till det normala. Begravningen kommer förmodligen att ske ganska snart då jag bad mina föräldrar att, om möjligt, göra det före vecka 11 (jag skall gå på kurs i tre veckor med start då). Begravningsentreprenören skall återkomma imorgon måndag med besked men de trodde att det var möjligt då vi enbart kommer att ha en liten cermoni med den närmaste familjen. Min mamma tycker, med rätta, att det bara var vi som brydde oss om henne så varför skall en massa kusiner till mamma som aldrig någonsin besökte mormor eller ringde henne vara med på hennes begravning? Då det är rätt så jobbiga samtal att ringa när man skall meddela att någon har dött så orkade mamma inte med så många samtal under torsdag och fredag. Mamma är dessutom rätt så sur på detta att så få hörde av sig när mormor levde att hon till och med ringde släktingarna i den ordning hon rangordnade dem efter deras intresse för mormor. Detta förfarande ledde till en förveckling för mig igår.

Jag och dottern sitter på IKEA och fikar när jag märker att en dam på bordet brevid stirrar på mig. Jag tittar till och vänder bort blicken men när jag tittar ditåt en stund senare så tittar hon återigen på mig. Nu tilltalar hon mig med mitt förnamn och jag ser då vem det är, en kusin till min mamma som jag inte sett på minst tio år. Hon och hennes familj sitter alltså brevid oss. Efter att ha hälsat så frågar hon hur det är med min mormor nu för tiden. Jag blev ganska paff då jag vid detta lag inte med på eller var informerad om min mammas "prio-lista" och svarade att det är väl inte så bra eftersom hon dog två dagar tidigare. Jag var inte alls förberedd på en sådan fråga och hade naturligtvis förväntat mig ett beklagande eller liknande när hon pratade om min mormor. Stämningen störtdök och släktingarna fick helt plötsligt bråttom iväg... Jag ringde omedelbart min mamma som först då alltså informerade mig om sina planer/förehavanden...

Med lite tur så går det tio år till innan jag träffar släktingarna igen och då kanske de har glömt ...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0