Sanningen

...på jobbet äntligen är avklarad. Bestämde mig på vägen hem det nu får banne mig bli hämtmat med vin och därefter en stadig whiskey. Den indonesiska/thailändska hämtmaten har nu förpassats til magen, är proppmätt. Drack rödvin till, låter kanske konstigt men jag tycker att det funkar riktigt bra. Svärmor var på besök och fick hjälpa mig att dricka upp.

Nu åter till skitdagen. Satt idag i tre förhandlingar med företaget (jag jobbar ju fackligt också).

Först var det en löneförhandling där vi fick företagets utgångsbud. Personalchefen ordbajsade som vanligt innan han kom fram till själva budet. Han tror nämligen att man kan lindra dåliga nyheter genom att dra ut på dem och inte leverera dem rakt på och att ju mer man dra ut på det desstu mildare borde det te sig. Det tog honom följdaktligen 20 minuter att komma fram till själva överlämnandet av listan...

inget är ju klart än men man kan konstatera är att de tydligen lurade oss rejält förra året. I vårt treåriga centrala löneavtal (där vi nu befinner oss i år två) finns, förrutom potten som skall fördelas, en klausul om löneöversyn. Denna översyn skall naturligtvis ge något men på det treåriga avtalet finns bara två kontrollpunkter för detta, i år och nästa. Förra året fick vi något förvånande en översyn till stånd men i år vill man knappt inte erbjuda något alls med hänsyn till att vi redan ifjol fick motsvarande miniminivån för första kontrollpunkten. Fy faan för sådana sluga djävlar! Vad tror de? Att folk nöjer sig med mindre än inflationen? Reallönesänkningar? Det kommer att bli en lång förhandling...

Den andra förhandlingen rörde en omorganisation. Man vill på en avdelning göra sig av med inhyrd personal för att spara pengar. Låter sunt om man inte samtidigt hade haft massor att göra och att flera av de inhyrda sitter på unika specialkompetenser. De som nu blir kvar kommer näppeligen att klara av allting själva. Tyvärr är det inte mycket vi kan göra förutom att vädja. Vi har ingen makt att tvinga arbetsgivare ta in mer folk. Vi fick åtminnstone taget till protokollet att man framöver skall hyra in den kompetens som fattas. Till brist på kompetens räknar åtminnstone vi arbetstoppar men det är inte säkert att företaget delar den uppfattningen. Det får vi dra i den dagen som det eventuellt kommer.

Dagen sista förhandling gällde också en omorganisation. Våra ägare tycker att vi borde dra ner på en person på en avdelning. Den personen namngavs direkt av företaget istället för att man, som sådana här saker skall skötas, tar fram en bemanningsplan med tomma rutor som ges arbetsbeskrivningar. När man är överens om antalet rutor och deras innehåll matchar man detta mot tillgänglig personal. Om det då blir någon över får man ta tag i detta och hantera det därifrån. Att, som företaget gjorde, börja det hela med att peka ut en viss person som överflödig är ett brott mot MBL. Man tog i och för síg tillbaka sitt "förslag" när vi upplyste dem om vilket klavertramp de just gjort men de har ju redan bestämt sig och kommer att driva det åt det hållet. Detta kommer också att bli en lång och segdragen process...

När jag efter dessa tre förhandlingar (totalt fem timmar) återvänder till mitt vanliga jobb har helvetet brutit ut. En produkt som gick i produktion tidigare i veckan visar sig nu ha vissa monteringsproblem som i det långa loppet också kan visa sig ge ett kvalitetsproblem. Som om inte det vore nog så har en delkomponent i en helt annan produkt nu visat sig nu vara på väg att ta slut hos leverantör. Vi har inte släppt nya ritningar på dess uppföljare och detta ger till följd att vi inte får bygga in dem i våra produkter. Panik, panik! Precis vad man vill ha klockan tre på en fredagseftermiddag. Chefen kallar dessutom till ett snabbt möte med anledning av att vår kund har klagat på vår nya utökade hantering av ändringsordrar som vi inte har lanserat mot dem än. Man säger åt oss att hålla våra interna angelägenheter för oss själva och inte läcka dem till kund. Alla tittar på mig, känns det som i varje fall. Jag har nämligen dagen innan förklarat det nya systemet för en kundrepresentant när han beklagade sig över den stora mängden ändringsordrar han får sig tillsänt. Jag sade då att han inte kommer att få färre i fram tiden och att han istället kan förvänta sig betydligt fler. Idag hade alltså detta spritt sig vidare via kunden tillbaka till mina chefer. Inte så bra kanske men som den lilla obetydliga människa man är i det stora obevekliga systemet så får man ibland "trycka på de knappar man kan komma åt" för att få tillstånd en ändring på saker man tycker är fel. Jag berättade naturligtvis inte det hela för kundrepresentanten i avsikt att skada mitt företag men samtidigt som jag sade det så visste jag naturligtvis att han kanske skulle berätta det vidare. Jag delar kundens uppfattning att det nya systemet inte är bra. Men det får jag i fortsättningen inte säga. Vilken tur att man jobbar i ett företag där det är högt i tak och man tillåts uttrycka sina tankar. NOT! Det är tur att man har en blogg att "ventilera sig i" och att de inte har makt att ta ifrån en ens tankar. Ibland undrar man vad för folk man omger sig med. Alla jag har pratat med, vilket är många, tycker att det nya system är skit men tror ni att de vågar stå upp för sin uppfattning och tala om det för sina chefer? Nej, just det...

Känner att aggressionerna rinner av mig i samma takt som singelmalten rinner in. Skall nog gå och ta påfyllning...