Återuppstod vid lunchtid...

...idag som behörig till jobbets nätverk och mail. Äntligen! Har tappat nästan tre dagars mail. "Vad lugnt du måste ha det då", säger en del av mina kollegor avundsjukt. Det är långt ifrån lugnt, det är kraftigt stressande. Alla ringer mig ju istället oavsett om de vill något viktigt eller ej. Så fort de fick till svar på sina mail att jag "inte fanns" kastade de sig på telefon för att meddela mig detta. Sedan har de hållt på och ringt mig om varje ärende, "för säkerhets skull", även för sådant som jag i vanliga fall bara hade varit "på kopia" till. Har därför pratat mig varm i örat. Undrar hur nyttigt det är? Vi har nämligen inte vanliga telefoner, vi kör enbart med mobiler. Har en handsfree men orkar inte med sladdtrassel eller att bära med mig mer prylar, fickorna är fulla som de är. En blåtandsmojäng då? Jag vägrar att stoppa en sådan i örat. Att gå omkring och snacka för sig själv ser bra löjligt ut tycker jag (folk som pratar rätt ut i luften utan att tillsynes ha någon att prata med låstes förr in på dårhus).

                               image29

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0